En obotlig tro på kyrkan!

– Jag har en obotlig tro på att kyrkan fungerar. Det är en plats där Gud verkar och samlar sitt folk. Jag har sett vad Jesus har fått betyda i, dels mitt eget liv men även i andra människors liv. Att få se det glimma till i människors ögon när de har förstått Hans storhet är mäktigt. Jag har en obotlig tro på att kyrkan fungerar, trots allt!

Det är Anders Sjöstedts, präst i samarbetskyrkan Sankt Knut i Lund, ord om varför han står kvar och arbetar i kyrkan och i Guds rike. Han sjuder av entusiasm och positivitet. Det finns ingen tvekan om att han är på rätt plats.

Att Anders skulle hamna i kyrkan och än mer bli präst låg långt borta i uppväxten. Han växte upp i Jönköping men inte i ett kristet hem. Han är dock döpt och konfirmerad i en samarbetskyrka i hemtrakterna.

– Under konfat fattade jag ingenting, säger Anders. Jag kunde inte förstå att en snubbe som levde för 2000 år sedan skulle kunna ha med mig att göra. Dessutom hade jag lite svårt att sitta still och vara tyst så nio av tio lektioner fick jag inte vara kvar i konfaundervisningen utan fick sitta med en kille som gjorde vapenfri tjänst i kyrkan istället.

Handboll har alltid varit viktigt i Anders liv. Han har spelat på hög nivå, i allsvenskan, och han var med och tog Önnered upp i elitserien. Han har spelat i veteranlag och även varit tränare så kanske det är inte så konstigt att det var genom handbollen som Gud nådde honom.

– En kompis i handbollslaget skulle åka på ett kristet skidläger och jag hängde med, säger Anders och tänker tillbaka i tiden. Förutom skidåkning var det bibelstudier och andakter men inget fastnade mer än gemenskapen. Den var speciell.

Även om Anders hade en bild av att Gud skulle ta ifrån honom allt som var kul i livet och att det där med Gud kunde man prova på senare i livet, åkte han med på nästa års skidresa också. En kväll bad en diakon för honom men enkla och positiva ord.

– Jag var 17 år och det tog tag i mig. Om detta var Gud och Han såg mig på detta sätt då var jag tvungen att undersöka saken, säger Anders med ett leende. Från den dagen kallade jag mig kristen.

Det var en omvälvande tid för Anders, för hans föräldrar och hans kompisar. Även om han inte var en värsting så var han den sista som någon skulle tänka sig gå till kyrkan.

– Mina föräldrar accepterade det utan problem. Nu blev det ju lite mer ordning på mig, säger Anders med ett skratt.

Några år senare började han arbeta i Fiskebäcks missionskyrka som ungdomsledare. Det var här han spelade handboll i Önnered och handbollen blev hans väg ut till människor som ännu inte kände Jesus. När han var 25 år hade han ännu inte haft en tanke på att blir pastor eller präst så när hans chef i Fiskebäckskyrkan, Niklas Piensoho, tyckte att det var dags för honom att läsa teologi såddes ett frö i Anders. Detta ledde så småningom till tre år studier till pastor. Och så kom hon, Pernilla, in i hans liv.

– Hon bodde i Lund, säger Anders. Så det blev att jag flyttade hit och var med i nystarten av EFS-kapellet i Lund. Jag arbetade där mellan 2001-2011.

Det blev spännande år då man bland annat arbetade med unga vuxna, barnfamiljer och startade upp ett diakonalt arbete. Efterhand började längtan om en teologisk utveckling i sig själv och en önskan om att arbeta i en stadsdelskyrka växa i Anders. Han beslöt sig för att läsa till präst i Svenska kyrkan.

– Att få arbeta som en lokal präst för människor som bor i stadsdelen är roligt säger Anders. 90 % av de som kommer till kyrkan bor i stadsdelen. Det är människor i alla åldrar och med olika ekonomisk status.

Det var Svenska kyrkan och domprosten i Lund som tog initiativ till att bilda en samarbetskyrka. Samtal pågick i ett och ett halvår och för tre år skrevs avtalet.

– Domprostens vision var att vi ska få in det DNA som finns i EFS-kapellet i Sankt Knut, säger Anders. Att vi får arbeta med unga vuxna, barnfamiljer och att det diakonala arbetet är stort. Vi har kommit en god bit på väg med vår barnkyrka och med söndagsgudstjänster dit det kommer mellan 40 och 70 besökare. Jag lever rätt mycket i min dröm redan nu!

Sankt Knuts samarbetskyrka är tydligt en kyrka mitt i byn. Området kring Sankt Knut har hög invandring och ensamheten bland människor är stort. Flyktingboende finns i området och även hem för ensamkommande barn. När krisen blev som värst förra hösten fick kyrkan möjlighet att hjälpa till på olika sätt. Kyrkan öppnades bland annat upp som akutboende. Många i kyrkan ställde sig till förfogande på frivilligbasis för att hjälpa till men även många utifrån har anslutit i arbetet med flyktingarna.  Det diakonala hjärtat är stort.

Anders Sjöstedt lever nog precis som han säger i sin dröm redan nu. Han är lokal präst i en stadsdelskyrka som har ett driv och han är gift med Pernilla, tillsammans har de tre barn. Livet är fullt av utmaningar men att föra människor till  tro och verka i Guds rike är det som driver. Dag som natt.

Text: Helena Eriksson
Foto: privat