Mitt i ett blöjbyte dyker tanken upp: Vill jag vara helt beroende av Gud? Vågar jag ha en bebis tillit om att han förser mig?
Vad finns i mina tankar? Jo, allt som oftast är det praktiska och ytterst världsliga saker som blöjor, kräkdukar, amning och en tappad napp. Ganska naturligt eftersom jag har en fem månader gammal son att ta hand om där hemma.
Men mitt i den oglamorösa vardagen vill jag ibland ropa halleluja (ibland vill jag dock skrika helt andra ord, men det tar vi en annan gång…).
För när jag står vid skötbordet och byter hans blöja eller gungar vagnen med full kraft för att han ska somna, så fylls emellanåt mina tankar och mitt hjärta av stor förundran och fascination. Över livet i allmänhet och vår Simon i synnerhet. Över att det här faktiskt fungerar. Det som börjar med att små små partiklar från en kvinnas och en mans kropp möts, nio månader senare resulterar i att det kommer ut en (oftast) fullt fungerande liten människa. Ett livs levande mirakel!
Men vi tar det så lätt för givet, det här med barn. Vi tror att vi kan skaffa dem, att de är en beställningsvara där vi kan bestämma leveransdatum själva.
Vi kunde inte ha mer fel.
Varje barn som föds är ett mirakel och en gåva från Gud. Han är förutsättningen för att ett liv ska kunna bli till.
Detta mirakel är dock i början helt utelämnat åt att få hjälp för att överleva.
Jag och min man har grisar och får där hemma. I samma veva som Simon föddes kom även lamm och kultingar till världen hos oss. Jämförelsen blev därför både oundviklig och tydlig. Medan djurungarna står upp inom en timme och sedan klarar sig helt själva när de bara är några månader gamla, så är ett barn totalt beroende av sina föräldrar eller andra människor i många år.
För mig har detta blivit en tankeställare när det gäller min relation till Gud. Vill jag vara helt beroende av min Far? Vågar jag lägga mitt liv i Hans händer och verkligen lita på att Han tar hand om mig och förser mig med det jag behöver? Eller vill jag hellre tro att jag klarar mig själv och kan stå på egna ben?
Beroende är inget ord som direkt är inne i vårt samhälle i dag och slår jag upp synonymer för ordet dyker bunden och ofri upp. Inga positiva vibbar direkt. Men att vara beroende av Gud är inte att vara bunden, det är istället den enda chansen till att bli helt fri. Fri från synden genom Jesus död och uppståndelse.
Men om jag då lägger mitt liv i Guds händer, betyder det att jag ska sätta mig i soffan och vänta på himlen? Simon får ge svaret.
Trots att vår omsorg och hjälp räcker för att han ska överleva så innebär det inte att han struntar i att försöka utvecklas. Han kämpar just nu för fullt med att komma på krypkoden och han kommer att lära sig fler och fler saker efter hand, och så småningom även upptäcka sina talanger och gåvor. De vill Gud att han och alla vi andra ska använda. Och samtidigt kan vi vara helt säkra på att Han aldrig släpper taget om oss.
Text: Sara Engström
Foto: Minna Jarbo