I Uppsala är rotlösheten påtaglig. Du känner den när du andas, och andas bör man.
Studenterna åker till en ofta främmande stad. Där bygger studenten upp en ny identitet, ett nytt sätt att tänka och i bästa fall (inte alla) blir man också vuxen i tillräckligt hög utsträckning för att klara lämna staden för något nytt. Studentikost beteende och gemenskap är förstås ett sätt att ha kul under denna temporära tid, men förmodligen också ett sätt att förtränga den smärta sanningen skapar: livet går vidare. Här är jag inte alltid. Allt har sin tid. Bäst att leva i nuet och inte tänka för långt. En termin i taget. På gott och på ont och givetvis: undertecknad är inkluderad i samtliga punkter!
I studentvärlden är detta enkelt att förnimma men mönstret är föga unikt för studenter. Detta ”drabbar” alla människor. Vi föds in i en värld – antar vi – vi är inte själva vittnen men så är oss sagt. Vi snarare upptäcker att vi redan är här. Under vår temporära tid på klotet bygger vi upp eller tillskrivs en identitet och i bästa fall får vi möjlighet att förbereda oss för att gå vidare. Vi sysslar med olika saker för att livet ska fungera samt ha lite kul under denna temporära tid men även förtränga sanningen: här är jag inte alltid. Allt har sin tid. Bäst att fokusera på nuvarande eller nästa fas i livet. Jag tänker att vi skjuter på det eftersom döden är mänsklighetens stora besvikelse. Någonstans i oss känner vi att vi kunde bli något större, något annat än dödliga varelser. Vi har kvar känslan av paradiset, av evigheten. Vi känner den när vi andas, och andas gör man. Vi delar alla Ismaels öde. Förstfödd men fördriven ut i en öken. Allt var oss givet men något har gått fel och vi kan inte själva förstå varför. Det verkar vara ett inbyggt fel. Vilken besvikelse! Vi likt Ismael har fötts redan slagna. Det kvittade vad Ismael gjorde och det kvittar vad vi gör, en dag slutar vi andas, och då dör man. När allt ser ut att leda mot Ismaels död i öknen sänder Gud en ängel att öppna Hagars ögon så att hon ser en brunn. ”Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter…”. För vår del sände Gud sin egen son – sig själv – för att öppna våra ögon och låta oss dricka ur den eviga brunnen. ”… jag är med er alla dagar till tidens slut” sa Jesus. Vårt liv är nog inte så olikt Ismaels men vilken tröst att Gud hör oss gråta och vilket hopp att han är med oss till tidens slut.
I adventstider ställer vi ljusstakar i fönstren, formade som en pil mot himlen. Jag tycker gatorna sjunger titta upp! I mina kvarter ser jag domkyrkan varthän jag blickar upp. En framtung och stadig koloss. Har vi fullt upp med vår livsfas eller tar vi oss tiden att likt änglarna vara budbärare till vår tid om att mönstret är brutet?
– Var inte besvikna.
Döden är inte slutgiltig. Den besvikelse vi bär vittnar om den evighet som finns. Jesus har farit upp dit adventsljusstaken pekar och kyrkan, en stadig och många gånger framtung koloss är gemenskapen där vi får helas och där Guds ord får ge våra besvikna hjärtan hopp och ro.
O, Gud, kom snart och lys upp natten!
Såsom döende längtar, så längtar jag efter dig.
Säg min själ, att intet händer utan att du tillåter det och att intet som du tillåter är tröstlöst. (Utdrag ur en bön av den Heliga Birgitta)
Text: Simon Knutsson, teologistuderande i Uppsala och prästkandidat för Lunds stift
Foto: Privat