”Korset är alltid upplyst”

Mitt emellan Ica och torget hitta man EFS Tollarp. I en modern byggnad vid en liten gångväg mellan de två ligger Kapellet . En glasdörr och ett stort fönster gör kapellet väldigt synligt och korset på väggen är alltid upplyst. En hel del människor stannar till och tittar på det och under gudstjänsterna händer det att människor kommer in och sätter sig en stund. EFS Tollarp finns mitt i byn. Verkligen mitt i byn. 

EFS Betania är Sveriges äldsta förening om man ser till det traktarsällskap som startades 1853. Detta traktarsällskap startade missionshusföreningar med söndagsskolor. I Tollarp byggde man sitt missionshus 1882. Man kan läsa i gamla dokument att byggnaden var full till bristningsgränsen redan detta första år vid de större samlingarna.

Maria Grahn, Jeremiah Grahn, Evy Olsson, Mahlin Rosén – dagens kock, Anders Johansson, Rut Isaksson, Gunnel H Johansson och Gunnel Strid är dagen matgäster.

Idag är man tio medlemmar, de flesta är från byn men man har även en medlem så långt borta som Edinburgh i Skottland. Man träffas flera gånger i veckan med en gudstjänst i månaden men även en mässa i månaden. I övrigt ses man i kapellet för Andhämtning – bön och lovsång – och man träffas även i hemmen en gång i veckan för bibelläsning och bön. Man kan tycka att detta är mycket verksamhet för tio medlemmar men det finns mer.

Förutom den traditionsenliga grillkvällen och den årliga julfesten har man sedan hösten 2015 öppnat upp kapellet varje fredagsförmiddag och leder ett språkcafé. Det har inte funnits något flyktingboende i området men migrationsverket har lägenheter i byn och en hel del flyktingar bor hos släktingar.

– Vi hade som mest 15 olika personer som kom till språkcaféet, säger Gunnel H Johansson, ordförande i föreningen. I början kom det endast män men nu har vi endast kvinnor som kommer. Många av dem har kommit in i det svenska systemet och flyttat härifrån och så det är inte lika många kvar längre.

Maria Grahn, en av medlemmarna, har i många år haft en längtan till att få möta andra kulturer i byn, att få äta ihop och prata med människor. Under flyktingvågen för ett par år sedan vädjade byns bibliotekarie föreningarna i byn att göra något och EFS Tollarp kände att detta var för dem.

Man försöker ha språkcaféet igång varje fredag men det beror på om man har folk. Ibland kommer någon från Betaniakyrkan och hjälper till och för det mesta lyckas man ha öppet varje vecka.

Under gudstjänsten finns ett lugn i kapellet, en trygghet som smittar. Psalmsången, lovsången och bibelläsningen är levande och nära. När man firar mässa kommer den vikarierande prästen från Tollarps församling men när man firar gudstjänst kopplar man upp sig på storbildsskärm och lyssnar till en predikan från efs-kyrkan.tv. Under hösten har man också gått från att fika efter gudstjänsten till att äta kvällsmat tillsammans.

EFS Tollarp lämnade 2016 Hörbykretsen. Då skulle den ungdomsledare som var anställd i kretsen sluta och man visste inte riktigt vad som skulle hända efter det.

– Vi har ingen ungdomsverksamhet men vi fick ta del av ungdomsledaren genom att han kom och predikade med jämna mellanrum, säger Maria. När han slutade fick vi sätta oss ner och verkligen diskutera igenom vår situation. Det blev i slutändan ett ekonomiskt beslut. Det handlade om att finnas med i kretsen eller om att kunna ha vår lokal kvar.

Föreningen sålde sitt missionshus 2003. Under sex år hyrde man in sig i olika byggnader i byn; Betania, Salen, församlingshemmet, men  det var ingen bra lösning i långa loppet. Man visste att den lokal man nu finns i var ledig och både Gunnel och Maria hade separat en maxhyra i tanken som man skulle kunna klara av. När man väl bestämde sig för att se om det var möjligt att hyra lokalen ville ägaren ha exakt denna summa.

– Varje gång vi har funderat kring föreningens framtid löser det sig ekonomiskt, varje gång, säger Gunnel med ett leende. Det är väldigt tydligt att vår Herre vill att vi ska vara här!

Jeremiah visar stolt upp barnrummet.

De hyr lokalen sex månader åt gången och varje halvår sätter man sig ner för att utvärdera situationen och för att se vad som ska hända härnäst.

– Dessa samtal har gjort att vi som föreningen har kommit ännu närmare varandra, säger Maria. Gemenskapen är vår styrka och att hålla igång föreningen är något som vi verkligen gör tillsammans.

De andra runt matbordet nickar och menar att man är som en familj, som en familj när den är som bäst. Man tar hand om varandra i både glädje och sorg, man hjälps åt i livet.

Vad är det då som gör att en förening med så få medlemmar har så stor verksamhet och en sådan glädje att få finnas till för andra? Tankarna som kommer är många; man är inte rädd för att prova på att starta upp verksamheter men man är inte heller rädd för att lägga ner sådant som inte fungerar. Man har tillsammans varit med om en resa med stora beslut för en missionsförening att ta, som har gjort att medlemmarna kommit varandra närmare. Man längtar efter att fler människor ska hitta till Kapellet. Viktigast är nog trots allt att detta är deras hem. Det är här de får ta del av det viktigaste av allt; Ordet, lovsången och Jesus Kristus. Det här är hemma.

Text och foto: Helena Eriksson