Framåtanda i Karlshamn

Mitt bland gator med fina gamla trähus målande i olika färger står ett annat trähus. Större än de andra och med ett litet torn på taket. Det är brunt och det lyser välkomnande i fönstren. En upplyst skylt talar om var vi är, vid Kristofferkyrkan. Den enda gudstjänstlokalen i Karlshamn som inte tillhör i Svenska kyrkan. Innanför väggarna håller en varm och vänlig församling till, en församling där ekumenik är en självklarhet.

EFS-föreningen bildades för 150 år sedan under en tid då båtarna till Amerika bland annat gick från Karlshamn. Människor som väntade på nästa båt till Amerika hamnade ofta i trubbel och spenderade pengarna som skulle ha gått till båtbiljetten på alkohol istället. I allt detta kom EFS att spela en stor roll i att hjälpa människorna som råkat illa ut.

Fram till 1998 höll föreningen till på Norra Fogdelyckegatan i lokaler som under 1990-talet blivit, trots renoveringar, slitna och inte passade till det barn- och ungdomsarbete som fanns i huset. Mellan 1990 och 2005 hade föreningen över 80 medlemmar och en stor del av dem var med i Familjekören. Man frågade missionskyrkan, Kristofferkyrkan, om man kunde få använda deras lokaler till övningar för orkestern Bodekull men även om de kunde få vara där med sina scouter. Det gick bra och det var startskottet till att man började prata om en gemensam framtid.

– Vi började helt enkel prata med varandra och såg till att inte jäkta fram något beslut. Det var en hel del som behövde diskuteras, exempelvis teologiska frågor, säger Lars-Olof Larsson, ordförande i föreningen. Efter ett tag började vi fira gudstjänst tillsammans, varannan gång i EFS och varannan gång i Missionskyrkan. Vi såg att vi låg inte långt ifrån varandra uttrycksmässigt och vi lärde känna varandra.

Så blev det en sammanslagning och en samarbetskyrka mellan EFS och missionskyrkan, numera Equmenia.

– Det har fungerat jättebra, säger Agnetha Larsson som är mycket aktiv i föreningen. Det var inga problem alls förutom en gång med kaffekommittén som höll hårt om vilka kaffekoppar som skulle användas när och var.

Alla kring bordet skrattar åt minnet men ser tillbaka på en tid då två stora verksamheter slogs ihop och blev ännu större. Man hade alltså flyttat in i Kristofferkyrkan och man var noga med vem man skulle sälja EFS-kapellet till, man önskade inte att det skulle bli ett diskotek. Efter ett par år löste det sig och den katolska församlingen köpte kapellet.

Under åren har flera präster och pastorer arbetat i föreningen och man trivts med alla dem. Sedan ett år tillbaka arbetar Patrik Bratt som pastor på 30% i församlingen. Innan Patrik kom var man pastorslösa under ett par år då dåvarande pastorn, Mikael Karendal konverterade till katolicismen.

– Det påverkade oss inte som församling i stort, hans tankar märkte inte alls i hans arbete, säger Agnetha. Vi lyfte på hatten och skiljdes åt. Det fanns någon som kände sig missledd men annars så körde vi på som vanligt.

Med en så aktiv grupp i församlingen är det inte några problem att vara utan pastor. Man har kallat olika människor till olika gudstjänster, frukostar och samtal men att man är glad att ha Patrik i tjänst går inte att ta miste på och att Patrik trivs, det syns tydligt.

Lars-Olof Larsson, Percy Larsson, Agnetha Larsson, Josefina Eriksson och Patrik Bratt framför den stora altartavlan som en gång hängde i Metodistkyrkan.

– Det första som slog mig när jag kom hit var att det är en varm församling, full av vänliga människor och man är väldigt omtänksamma mot varandra, säger Patrik som alltid har ett leende på läpparna. Här finns det en uthållighet och man kör helt enkelt på.

Sedan 2005 har många av ungdomarna vuxit upp och flyttat ifrån staden och några av de äldre har gått bort. Det har gjort att församlingen idag har 40 medlemmar och ingen barn- och ungdomsverksamhet. Man ser tydligt runt bordet att det är något man saknar och längtar efter men man vill inte dra igång något förrän man har en grundgrupp i föreningen.

– De ungdomar som idag har blivit vuxna och skaffat egna familjer börjar så sakteliga komma tillbaka till trakten, säger Agnetha. Vi tror och hoppas att ännu fler kommer så vi kan komma igång med söndagsskola och andra aktiviteter för barn igen.

Organisationen Ria, som hjälper människor som har det svårt, lades ner i Karlshamn för ett tag sedan. Nu har de olika kyrkorna i området, Asarum, Mörrum och Karlshamn, gått samman med socialförvaltningen och håller på att bygga upp en ny diakonal verksamhet för att hjälpa människor.

– Det är jättespännande, säger Patrik och man ser att han är väldigt engagerad. Vi är igång med soppluncher och fikaeftermiddagar och vi letar efter en föreståndare. Det är roligt att Kristofferkyrkan kan finnas med i detta.

Kristofferkyrkan står i ett vägskäl nu. Man är mycket medveten om att man måste få ner på papper vad det är man vill, var man är på väg och hur det ska gå till. Man ser också att man måste börja tänka mer långsiktigt och ta tag i visionsarbetet. Men det känns lugnt och tryggt. Det finns en grogrund som är stark och med det i tanken kan man gå framåt, medvetet. I Jesu namn.

Text och foto: Helena Eriksson