Han lever upp och kan knappt stå stilla när han när han pratar om de möjligheter som finns i kyrkan. Han visar runt och när han kommer till de utrymmen som inte används skiner han upp än mer och skrattar högt. Här ser han mer. Han ser fler människor i kyrkan, han ser barn som leker i lekparken i trädgården medan de vuxna småpratar runt grillen. Han ser ett ungdomsrum fyllt med ungdomar som väljer att hänga i kyrkan än på andra ställen i stan. Han ser ett bibliotek, ett trevligt rum, där människor droppar in från gatan för att läsa tidningen, ta en kopp kaffe och prata lite. Daniel Svensson, präst i EFS-kyrkan i Helsingborg, ser ett förvandlat Helsingborg och han ser att EFS-kyrkan i allra högsta grad finns med i det.
Daniel tillsammans med barnen Julius och Miriam. Och inte att förglömma det tredje barnet, hunden Dante.
Det har nu gått åtta månader sedan Daniel och hans fru Emelie tog barnen Miriam och Julius och flyttade från Bjärka-Säby utanför Linköping till Ramlösa i Helsingborg. De båda har rötterna i nordvästra Skåne och på ett sätt är det som att komma hem men ändå inte. Att bo i Helsingborg är nytt för dem, att finnas med i EFS-kyrkan i Helsingborg är nytt för dem men många av människorna runt dem är vänner sedan barn- och ungdomstiden.
– Vi har blivit så otroligt fint välkomnade, säger Daniel med ett leende. Vi kom snabbt in i gemenskapen och eftersom vi kände en hel del av medlemmarna tidigare har vi landat snabbt i vår nya hemstad.
Innan Helsingborg blev det nästan fem år i Linköping där Daniel arbetade i samarbetskyrkan Ansgar.
– Det var ett bra sätt att börja min tjänst som präst i just Linköping, säger Daniel. Det var ett större arbetslag och jag fick hålla i många förrättningar. Det gjorde att jag kom in i min roll väldigt bra. Dessutom trivdes vi kolossalt bra däruppe. Vi fick fina vänner och vi kommer alltid att återvända dit på besök.
Men efter ett tag började hembygden dra och man ville bo närmare familjen. Dessutom hade Daniel fått en längtan efter en mer framträdande roll men framför allt ville han arbeta i ett sammanhang som hade större frivilligt engagemang.
– Det blir en starkare ”vi”-känsla när man är fler frivilliga, säger han fundersamt. Alla behövs och det finns potential i varje människa. Att få finnas med i ett sådant sammanhang lockade mig.
Det var till och med så att det var just EFS-kyrkan i Helsingborg som lockade. Daniel såg bilder på Facebook från deras invigning efter renoveringen och något klack till i honom. Han såg bilder på människor han redan älskade, han såg möjligheter och det kittlade att få arbetat i en större stad. På vägar som endast Gud kan leda hamnade Daniel just i EFS-kyrkan i Helsingborg.
Hur är det då att komma in i rollen som präst bland sina vänner?
– Det har gått bra. Vi människor förändras och på ett sätt behöver jag lära känna mina gamla vänner på nytt och dem får lära känna mig igen. Att arbeta som präst bygger mycket på förtroende och det vill jag vara rädd om. Här finns en enormt stark grund och längtan efter att vilja bygga församling. Det är en ynnest att veta att man inte behöver uppfinna hjulet igen utan jag har gått in i den redan uttalade visionen. Här kan jag fortsätta det redan påbörjade arbetet men även sätta min prägel på den.
Daniel är uppvuxen i ett kristen hem i Munka Ljungby utanför Ängelholm. Men en pappa som är präst såg han redan som liten hur ett arbetsliv i kyrkan kunde se ut. Han menar att det varit fantastiskt att få växa upp i ett kristet hem och det har gett honom en grund att stå på.
– Det fanns en tid i tonåren då jag inte ville kalla mig kristen, säger Daniel och småler. Men efter en tid kunde jag inte förneka Jesus längre.
Daniel tycker mycket om att vara ute i naturen och gärna vid havet.
Efter gymnasiet blev det lumpen på Revingehed. Det var bra att komma hemifrån och växa upp men ändå vara nära nog för att kunna åka hem ibland. Daniel engagerade sig i den kristna gruppen som var väldigt aktiv.
– När man lever så nära varandra som man gör i lumpen kunde man så lätt vittna om Jesus. Alla såg att man tog fram bibeln och det skapade frågor och samtal.
Sedan hamnade Daniel för första gången på Bjärka- Säby och bibelskola där. Det lockade att testa något annat än EFS och på Bjärka-Säby fanns en väldigt bredd. Skolan går under Pingst beskydd men slottet präglas även av tidebön och tystnad.
– Det var allt från tungotal till rökelse, säger Daniel och skrattar. Jag fick möjlighet genom skolan att möta många sammanhang och se att Jesus är i centrum i dem alla.
Året efter bibelskolan tillbringade han på Heljarödsgården. Han och en kille till gjorde ett ”munkår”. Han menar att det var här han la grunden till den relation han har med Jesus idag och det var här han lärde sig be.
– Det var ett bekymmersfritt år.
Sedan blev det fyra år som ungdomsledare i hemförsamlingen, EFS-kyrkan i Ängelholm. Sakta men säkert började kallelsen till präst växa fram.
– Jag lärde mig mycket under de åren, säger Daniel. Det bästa som finns är att få vara med på en människas resa till att lära känna Jesus. Att få se polletten trilla ner. Att få se förvandling.
Daniel sitter vid det runda bordet utanför sitt kontor i EFS-kyrkan i Helsingborg och delar med sig av sitt liv. Han lyser upp när han pratar om den nystartade tonårsgruppen i kyrkan. Ögonen får en liten annan lyster, ungdomsledaren lever kvar i Daniel – det syns. Men det är samtidigt en mogen man som berättar om sin längtan och sitt kall. En man som inte ser begränsningar utan som ser möjligheter. En man som ger sitt liv i tjänst i Guds rike. En man som ser EFS-kyrkan i Helsingborg som sitt hem och som uttalar tydligt att det kommer att vara hans hem under lång tid. Daniel har ungdomens lekfullhet kvar men med en mogenhet som inger förtroende. Han vill spränga gränser och vet att det är möjligt. Han ser mer.
Text: Helena Eriksson
Foto: Privat, Helena Eriksson