Del 18: Elia
Som jag berättade i den förra delen av denna artikelserie, så får bibeltexten ett annat fokus efter kung Salomos död. Fokus förflyttas från kungar till profeter.Det var aldrig Guds tanke att Israel skulle styras av en kung. Israel skulle vara Guds egendomsfolk och ledas av honom enbart. Men folket krävde en kung och Herren tillmötesgick deras krav. Men resultatet blev, som vi sett, inte bra för vare sig folket eller kungarna, med visst undantag för Davids och Salomos regentperioder. Riket splittrades i två delar efter Salomos död. De olika kungarna som följde i de båda rikena byttes ut ganska ofta, och relationen till och lydnaden gentemot Israels Gud lämnade mycket övrigt att önska hos de allra flesta av dem.
När kungarna inte längre ledde folket på Guds vägar, så fick profeterna en allt större roll i den uppgiften. Därför ges också dessa mycket utrymme i bibeltexterna som talar om denna tidsperiod.
Profeter hade funnits i Israel under lång tid. Det fanns flera skolor som utbildade profeter runt om i landet, bland annat i Betel och Jeriko. En slags teologiska högskolor med den tidens mått mätt. Vi ska alltså inte föreställa oss profeterna enbart som stora gudsmän som levde eremitliv i vildmarken i lyssnande lydnad mot Gud, vilket vi kanske ofta gör. Det fanns profeter av många olika slag.
Det kungliga hoven hade exempelvis egna uppsättningar av profeter, vilka ibland föll för frestelsen av att enbart säga det som tilltalade kungen, istället för att lyssna på Gud och förmedla hans budskap. Det är en frestelse som är lika aktuell för dagens förkunnare som för dåtidens profeter. Det ligger ofta nära till hands att förmedla ett budskap som man vet landar väl och uppskattas, istället för att komma med orden som utmanar, skaver och kanske provocerar församlingen.
I detta så finns det en del profeter som är bra föredömen. Profeter som inte kompromissade med sanningen och var beredda att betala det pris som det kostade att förkunna den. Johannes döparen var en sådan. Elia är en av Gamla testamentets största och mest omtalade profeter och han har flera tydliga kopplingar till just Johannes döparen. Det är om honom som denna artikel handlar.
Vi möter Elia första gången i inledningen av Första Kungaboken 17 där han presenteras som en man från Tishbe i Gilead. Kungen i Israel, det norra av de två rikena, hette vid denna tid Achav. För många av oss som läst bibeln länge är han mer bekant som Ahab. Han var gift med en fenicisk prinsessa som hette Isebel och hade börjat följa hennes gudsdyrkan. Han byggde tempel åt Baal och vände ryggen åt Israels Gud. Den förste kungen av nordriket, Je-robeam, gjorde mycket ont. Om varje kung efter honom står det: ”Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, han gjorde mer ont än alla sina företrädare.” Det står det också om Achav. Det verkar som att Israel kom längre och längre från Guds väg för varje kung de fick.
Elia gick till kung Achav med ett budskap från Gud. Avgudadyrkan får konsekvenser, och om inte Achav vände om skulle en stor torka komma över landet och det skulle varken regna eller falla någon dagg annat än på Elias befallning. Och så blev det också. Bäckarna sinade och växterna vissnade. Gud försåg Elia med dryck och föda på olika sätt under denna period av torka, men landets befolkning led. Bibeltexterna berättar om hur Gud använde Elia vid många tillfällen för att med övernaturliga tecken visa vem han var. Hos en änka i Sarefat, dit Gud sänt Elia, gjorde han att maten i hushållet aldrig sinade och när änkans son, hennes enda säkerhet i livet, dog av sjukdom så uppväckte Elia pojken från de döda.
Kungen sökte överallt efter Elia som beskylldes för att ligga bakom plågan, men fann honom inte. Under två år varade torkan, men sedan sände Gud Elia tillbaka till kungen för att ge honom budet att det åter skulle regna. När Achav hörde att Elia hade kommit gick han ut för att möta honom med orden: ”Här är du alltså, du som drar olycka över Israel!” men fick svaret att det istället var han själv som var orsak till allt genom att överge den ende verklige guden och istället dyrka Baal.
Och Elia utmanar Achav. Han uppmanar kungen att samla folket på berget Karmel och kalla samman de de främmande gudarnas profeter, 850 stycken, till samma plats. När alla samlats predikar Elia för folket, men de lyssnar inte. Elia var den ende av Israels Guds profeter som fanns kvar, men han utmanade Baals profeter att försöka få sin gud att tända ett offer på ett av altarna på berget. De ropade hela dagen men absolut ingenting hände med offret på altaret. Elia börjar till slut håna dem: Ni får ropa högre. Han är ju gud men har kanske annat att göra. Han kanske är på toaletten eller har gått ett ärende? Han kanske sover och måste vakna först? De fortsatte ropa och började skära i sig själva för att blidka sin gud. Men ingenting hände. Bara tystnad. För den som inte finns kan ju inte svara.
Då byggde Elia upp det Herrens altare som hade rivits ner. Han byggde det av tolv stenar. Med det sade han att Israels tolv stammar hörde samman och att splittringen av landet var djupt felaktigt. Han lade veden och offerdjuren på altaret och grävde ett dike runt altaret. Han uppmanade folket att hälla vatten över alltihop tills allt var indränkt. Så bad Elia att Herren Gud skulle visa vem som hade makt och att Elia gjort allt detta på Guds befallning. Och eld föll från himlen. Elden förtärde inte bara offret och veden, utan även stenarna och vattnet och marken runt omkring.
När folket såg detta blev de vettskrämda och lyssnade på Elias ord. Elia lät sedan samla alla profeterna och gjorde vad som för oss i vår tid upplevs som oerhört brutalt, men som på Elias tid var helt naturligt: Han lät avrätta varenda en av dem.
När drottning Isebel av sin man fick höra vad som hade skett blev hon rasande och hotade att omedelbart ta livet av Elia. När Elia fick höra detta reagerade han väldigt mänskligt. Han blev livrädd och flydde för sitt liv. I sin flykt kom han ända till berget Horeb, även kallat Sinai, berget där Mose mött Gud och fått ta emot lagens tavlor. Elia gömde sig i en grotta i berget. Där fick han höra Guds röst som frågade vad han gjorde där, med en underton av förebråelse som undrade varför Elia inte var där Gud kallat honom att vara utan istället gömd i en grotta. Elia uppmanas att gå ut ur grottan, att lämna sitt gömställe. Där ute ville Gud visa sig för honom. Visa att han inte skulle gömma sig och fly från sitt uppdrag, utan gå dit Gud kallat honom i förvissningen om att Gud var med honom på den vägen. Utanför grottan möttes Elia av en storm, ett jordskalv och en eld, men Gud uppenbarade sig inte i dessa kraftfulla naturfenomen utan i den stilla susning som kom efteråt. Guds makt är så stor att inga kraftfulla åthävor är nödvändiga för att framhäva den. Gud finns i det stilla och knappt märkbara.
Elia återvände till det uppdrag han flytt ifrån och på vägen mötte han en man vid namn Elisha som var ute och plöjde sin fars åker. Honom kallade Elia att följa honom och bli hans profetlärjunge. Elisha blir huvudperson i nästa del av denna artikelserie, och jag lämnar därför berättelsen om honom tills dess.
Elia fortsatte att profetera mot kung Achav under återstoden av dennes liv. Elia blev jagad flera gånger, men flydde inte mer. Han visste att i den stilla susningen gick Herren vid hans sida. Elia fortsatte sitt uppdrag även under nästa kung. Sedan var Elias tid slut, men han dog inte. Istället fick han vara med om något som tidigare bara en man i bibelns riktigt tidiga historia vid namn Henok fått uppleva. Han, liksom Elia, fördes upp direkt till himmelriket utan att först dö. En vagn av eld förde honom i en stormvind bort från världen.
Elisha var med honom och när Elia inte längre syntes tog Elisha upp sin mästares mantel som fallit av och satte den på sig. Uttrycket ”att axla någons mantel”, i betydelsen att efterträda någon, kommer just från denna händelse. Elias roll i Guds plan återkommer på flera ställen i GT. Profeten Malaki säger följande om honom i Mal 4:5-6: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer.”
Jämför vi beskrivningen av Elia i Gamla testamentet med Johannes döparen i Nya testamentet så slås vi av likheterna. Båda gick klädda i grova kläder av djurhud. Båda profeterade mot makten som hade avvikit från Guds väg och båda var lika kompromisslösa. Många av Jesu samtida trodde att Jesus var den återkommande Elia, men Jesus själv identifierar Johannes döparen med Elia när lärjungarna frågar honom i Matt 17:10: ”Vad menar då de skriftlärda med att Elia först måste komma?” Han
svarade: ”Visst skall Elia komma och återställa allt. Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så skall de också låta Människosonen lida.” Då förstod lärjungarna att han talade om Johannes döparen.” Och när Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget så möter och samtalar Jesus med Mose,
om representant för Lagen, och med just Elia, som representant för profeterna.
I judisk tro idag ligger ju Messias ankomst fortfarande i framtiden och man väntar därför fortfarande också på att Elia skall komma tillbaka. Men vi får se Elia som en av dem som banade väg för den som skulle komma: Jesus Kristus som en gång har kommit och visat oss vem Gud är och att det finns ett evigt liv genom tron på det Jesus gjorde genom sin död och sin uppståndelse. Jesus Kristus som en dag skall komma tillbaka i härlighet. Vi delar Elias och Johannes döparens uppdrag i vår tid. Också vi som Jesu efterföljare är kallade att likt dem bana väg för honom som ska komma. Också vi är kallade att tala sanning till makten när den vandra på andra vägar än Guds. Och liksom Gud för Elia i den stilla susningen visade att han var nära och vandrade med Elia när han utförde det uppdrag han hade fått, så kan också vi finna Herren, inte främst i det stora och spektakulära, utan i den stilla vardagens susning. Han vandrar också med oss när vi som enskilda kristna och som kyrka utför det missionsuppdrag som vi har fått av honom.
Text: Håkan Lindberg
Foto: Helene Johansson