I mina tankar

Följ inte ditt hjärta

Att säga något sådant i vår tid, följ inte ditt hjärta, är väl så nära man kan komma att svära i kyrkan i den icke-religiösa västvärlden. Att följa sitt hjärta har blivit ett mantra, så allmänt accepterat, att vi tar det för självklart, också i kristna sammanhang. Jag har själv inte reflekterat så mycket över det, fram tills för någon månad sen, då jag stötte på boken Don’t follow your heart av Jon Bloom. Tankarna som boken väckte har följt mig, legat på mitt hjärta om man så vill, sen dess. Jag fick möjligheten att predika över temat på Deeper, en gudstjänst för unga vuxna, samma kväll som det var final i Melodifestivalen, en tävling vars vinnande bidrag för 15 år sedan var ”Lyssna till ditt hjärta”.

Så ska vi inte lyssna till våra hjärtan, inte följa dem? Nästan fyra miljoner tv-tittare kan ju inte ha fel. Det är ju i mitt hjärta mina drömmar finns, det är där min innersta längtan pulserar, det är där mitt sanna jag kommer till uttryck. Men stämmer den bilden av våra hjärtan? Ser vi på de filmer, serier, sånger, romaner och annat som producerats i enlighet med Hollywoods riktlinjer det senaste århundradet så är det ju absolut så. Hur många romantiska komedier har jag inte sett, och uppskattat som både roliga och rörande, bara för att efteråt kunna konstatera att de behandlar kärlek och relationer oerhört skevt. Det är väl ingen nyhet i sig, men det är ju bara underhållning. Så långt är kanske de flesta överens, men vad är det som ligger bakom? Vi kanske kan genomskåda karaktärernas beslut och brist på trohet, men genomskådar vi vad det är som driver dem? Att nå sina drömmars mål är ju fantastiskt vackert för att man följer sitt hjärta är ju fantastiskt vackert, men vad händer på vägen dit, vad gör det med oss? Kanske blir det ännu tydligare om vi ser att samma mantra gäller, inte bara i underhållningsvärlden, utan i näringslivet. Den amerikanska drömmen, de svenska IT-stjärnskotten som fått bygga några av världens största succéer, visst har de följt sina hjärtan, trott på sig själva? Men vad har hänt på vägen? Och vad har hänt med alla de som inte lyckats, följde de inte sina hjärtan, bara inte tillräckligt och uthålligt?

Om du ska vara fullständigt ärlig; är ditt hjärta en bra ledare, en tillförlitlig guide? Hur har din dag sett ut hittills, eller din vecka? Jag behöver inte fundera särskilt länge för att kunna ge exempel på hur snett det har gått många gånger när jag har följt mitt hjärta. För vad är det vårt hjärta strävar efter, särskilt det hjärta som kommer till uttryck i ovan nämna världar – det strävar efter vårt eget bästa, vår egen framgång. De gånger som slutresultatet blir bra går det an att säga att man följt sitt hjärta, men på vägen dit har vi antagligen blivit ledda fel ett antal gånger. Vissa gånger är det med buller och gång, andra gånger är det till synes obetydliga situationer, men där vår attityd påverkats, och många gånger har andra människor kommit i kläm. Det blir gärna så när ett hjärta strävar efter sitt eget bästa, och det blir gärna så när vi lever i ett samhälle som är mer individualistiskt (och egoistiskt) och mer subjektivt (min sanning är min väg) än vad vi har sett på länge. Kanske kan man försvara den utvecklingen med att vi kommit från en tid då ingen kunde följa sitt hjärta, eftersom vi hade ett enhetssamhälle där det inte fanns utrymme för drömmar att uppfyllas. Om det skulle vara sant är det bara att konstatera att pendeln svängt åt andra hållet, eller att vi trillat ner i andra diket. Från ett dike där individen bara vara en utbytbar kugge i samhällshjulet, till att varje individ ser sig som den viktigaste kuggen. Men faktum är att människor i alla tider har kunnat följa sina hjärtan, och att det alltid har varit lika vanskligt.

Så här talar Jeremia 17:9 om våra hjärtan: ”Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt – vem kan förstå det?” Jesus säger så här om hjärtat i Matt 15:19: ”från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal”. Här beskrivs ett hjärta som ljuger för oss, som inte blir bättre över tid då vi t.ex. skulle lära oss att hantera det, utan det förblir i stället ett mysterium. Jesus drar det ännu längre och målar upp ett antal fruktansvärda handlingar som har sitt ursprung i hjärtat. Om vi läser berättelserna i Bibeln, eller blickar genom historien, så ser vi mängder av exempel på människor som följt sina hjärtan, och där det lett till fullständig katastrof. Det som är så skrämmande är att katastroferna inte har begränsat sig till personens liv i fråga, utan ofta har det fått konsekvenser för ett folk, en omvärld.

Vårt hjärta vill gärna guida oss, vara vår ledare, vara vår gud. Följer vi vårt hjärta, och därmed låter hjärtat vara som en gud, så får vi en gud som stundtals leder till spännande äventyr och tillfällen av kreativitet, men som också är en narcissistisk, otålig och nyckfull gud. Det här är ett problem som människan har brottats med sedan början. Vårt hjärta är nämligen inte skapat till att leda, utan att ledas. Vårt hjärta är tänkt att ha en herde som leder det rätt, och kan bara leda oss rätt när det själv är böjt under vår Gud. I en formulering av syndabekännelsen bekänner vi att vi ”har del i världens bortvändhet från dig”. När människan väljer att följa sitt eget hjärta, istället för att lita på att Guds goda vilja leder oss, då är det precis det som händer. Eftersom vårt hjärta är skapat till att ledas och inte leda, så kommer vi alltid att hitta andra ledare för vårt hjärta, om vi vänder oss bort från Gud. Ett exempel på hur det kan märkas är hur vi reagerar inför makt, om vi möter en kändis som vi beundrar, eller någon hög chef eller myndighet som har konkret makt över en del av våra liv. I bästa fall är det beundran, i värsta fall rädsla, som gör att vi är beredda att följa och böja oss för dessa maktuttryck. Några roliga videoklipp som tydligt målar bilden av det här är de reklamfilmer med Zlatan där han för en viss drycks räkning intervjuar en arbetssökande, och lastar kilovis med flaskor på ett cykelbud. När vi kommer inför någon vi upplever har makt och utstrålning, så händer något. Under fel ledare blir våra hjärtan i bästa fall vilsna, i värsta fall bundna.

Men vårt hjärta är skapat för att ledas och vårdas av sin Skapare. Synden, det som vi kallar vår bortvändhet från honom, gör att vi inte riktigt vill se konsekvenserna av det hela. Vi blir rädda, och flyr. Flyr in i illusionen av att om jag bara anstränger mig tillräckligt väl, om jag tror på mig själv och det jag gör, om jag bara vill tillräckligt mycket, så kommer jag att lyckas. Så märker vi inte att vår flykt också är från honom som bara vill vårt väl. Vi ska fly, absolut ska vi fly, men vi ska fly till Honom. Det enda som kan ge våra hjärtan frid, och fullständig frihet, är förlåtelsen genom Jesus Kristus. Jesus, som kallar sig själv den gode herden, vet vad det innebär att ha ett mänskligt hjärta. Ett hjärta som blir helt först när det får nå sina drömmars mål i Honom. Han svarar på en fråga om hur vi får evigt liv, når meningen med livet om man så vill, och talar om att det handlar om att ”älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd … Du skall älska din nästa som dig själv”. Först Gud, sedan andra, sedan dig själv. Jag tror att det finns en anledning att det är vi själva som nämns sist. Det är de två förstnämnda vi måste öva oss på att lägga fokus på, det sistnämnda finns där ändå. Sedan måste vi så klart öva på också det sista, så att det får ske på ett gott sätt, med Guds kärlek till oss för ögonen, så att vi varken hamnar i självfördömelse eller egoism.

Så hur kan vi göra detta? Kan någon uppfylla kärleksbudet? Ja, en, Jesus. Han har levt ut kärleksbudet till det yttersta. Också han kämpade med hjärtats fokus och motiv. När han inför att han ska fängslas, och slutligen dödas och offras för vår skull, ber han i Getsemane trädgård, och då låter det så här: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” (Luk 22:42) Också Jesus känner till vad det är att ha ett hjärta som är mänskligt, och han vet precis vad synden gör med våra hjärtan, och det är precis därför han har öppnat vägen till förlåtelse, och upprättelse, för vårt hjärta. Hans lärjunge Johannes skriver: ”Om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)

Om vi förstår att vårt hjärtat når sina drömmars mål när det får ledas av honom, då blir ibland smärtsamt när vi inser hur fel det ibland leder oss, men vi får också se vilken enorm frihet han kallar oss in i, där han leder oss på stora gröna ängar som en herde. Jesus litade på att Faderns vilja var en bättre vägledning än sin egen. På samma sätt får vi sätta vår tillit till honom, att hans hjärta är en bättre ledare än våra egna, och att våra hjärtan i stället får präglas av hans hjärta. När vi kommer till stunder då vi tvivlar på vår förmåga, vår tro, vår vilja, när vårt hjärta kommer på fall, så ska vi inte bli fyllda av skam eller av rädsla. Vi ska istället lita på att han är den som älskat oss först, att han är den som leder oss på rätta vägar, att hans död och uppståndelse uttrycker en fullkomlig kärlek som driver ut all rädsla. Därför kan vi med Petrus ord, överrösta vårt eget hjärta, och på Jesu tilltal till oss frimodigt svara: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” (Joh 21:17)

Text: Carl Skarin, präst i EFS-kyrkan Ängelholm
Foto: Privat