David Castor arbetar som präst i Röke EFS och även som lärare på Glimåkra folkhögskola. Idag får vi ta del av hans tankar:
Det är dags för konfirmandläger. Det nya ledarteamet är samlat och jag får lov att välkomna dem in i uppgiften. Det låter ungefär så här:
”Hej, alla! Gött att just ni är här och vill göra ett konfaläger. Jag vill att ni skall veta att ni är noga utvalda. Vi som har tillfrågat er har inte bara valt första bästa, utan ni är här för att vi tror att ni verkligen har något att bidra med. Någon av er kan spela piano och leda lovsång. Någon av er har den där förmågan att förvandla en enkel dussinlek till något helt skruvat. Någon av er är sådär trygg att bara sitta och prata med. Någon av er är så bra på att beskriva tron. Men alla är ni främst valda för att vi tror att ni har en relation till Jesus som vi hoppas att konfirmanderna skall se.
Allt det ni gör vill jag att ni skall göra så bra ni kan och orkar med. Det handlar om såväl att leda lekar som andakter, både att leda en kör och att natta på kvällen. Men allt detta är småsaker. Er absolut utan jämförelse viktigaste uppgift är att ÄLSKA konfirmanderna!”
Som kristna har du och jag samma uppgift som konfirmandledarna. Vi är satta att älska människor. Vi skall älska våra bröder, ”ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett”. Men vi skall också älska den som är jobbig, ställer till besvär, eller till och med hatar oss. ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?”
Det är så lätt att glömma bort vad som är viktigast. Vi kan uppröras över vad någon biskop säger eller hur det svärs i TV-rutan. Vi kan lägga ned arbetsveckor på att formulera församlingsstrategier eller måla om kyrkbänkar. Vi kan rekrytera barn- och ungdomsledare och planera församlingsutfärder. Vi kan servera pannkakor på stan och lämna missionsföreningens program i grannens brevlåda. Allt detta och mycket annat kan vara något bra. En del av detta och mycket mer kan behöva göras. Men om jag ”saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal”. Om jag inte kan älska människan som tar emot en pannkaka är jag ingenting. Om jag delar min upprördhet över vad en biskop eller SD-politiker har sagt, utan att samtidigt älska honom eller henne, har jag ingenting vunnit.
”Ett nytt bud ger jag er”, sade han, ni vet vem: ”att ni skall älska varandra.”
Text: David Castor, präst EFS Röke
Foto: Privat