Jag har lärt mig älska den bön vi kallar Herrens bön, Vår Fader. Vad jag kan minnas bad, eller ”läste” vi inte denna bön speciellt ofta i min hemförsamling. Inte ens när vi firade nattvard. Det var mest fri bön som gällde. Det fanns en misstänksamhet mot ”lästa” böner. Men ju mer jag ber denna bön som Jesus lärde sina lärjungar att be desto mer älskar jag den.
”Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda” (Matt 6:9-13).
Bönen förekommer på två ställen i evangelierna som ett exempel när Jesus undervisar sina lärjungar om bön. I Matteus evangelium finns den med nästan precis i mitten av Bergspredikan (Matt 6:9-13). Lukas har en lite kortare version (Luk 11:2-4).
Jesus ger sina lärjungar ett mönster för hur de kan be. Det handlar inte om magiska ord som måste uttalas varje gång. Detta står i kontrast till det Jesus sagt tidigare om fariseerna som ville synas och hedningarna som trodde att de blev bönhörda för de många ordens skull.
För det första talar Jesus om vem lärjungarna ska adressera bönen till: de skall rikta bönen till vår Fader. Tänk att vi får kalla Gud vår Fader! Gud är inte någon avlägsen diffus gudomlighet långt där borta. Gud är vår Fader. Vi är Guds barn. Teologen N T Wright liknar att be denna bön vid att ikläda sig ”storebrors” kläder. Både Paulus och Hebreerbrevets författare talar om Jesus som vår broder (Hebr 2:11,13; Rom 8:29). Jesus är Guds Son genom sin natur. Vi får bli Guds barn i dopet och genom att vi litar på att försoningen håller. När vi ber denna bön så gör vi det inte för att ”maximera vår andliga potential”. Vi ber denna bön för att vi vill lära känna vår Fader och upptäcka vad det innebär att han är vår Far. För oss själva och hela skapelsen.
Jesus gav sina lärjungar denna bön som en gåva. De ”kläder” som vi får ikläda oss när vi ber är designade för en fullvuxen. Därför är det naturligt att vi upptäcker att det fortfarande finns en del att växa i innan de passar helt.
Text: Patrik Bratt, pastor EFS Jämjö och Kristofferkyrkan Karlshamn
Bild: Ann Bratt