Leenden inbjuder i det trevliga hemmet i Sölvesborg. Kaffedoften lockar och fikabordet står dukat. Välkomnandet är varmt och samtalet flyter genast på. Leendena försvinner aldrig från deras ögon, även när de berättar om svårare saker. Tydligt är att detta är ett par som har gett sitt liv i tjänst i Guds rike och som fortfarande finns med på alla sätt de kan än i dag.
Holger Lundström är ödmjukheten själv. Han är inte stor i orden, han klagar inte. Däremot strålar han tjänande. Han växte upp som ensambarn i en familj där mamma var sjuklig och pappa var engagerat kyrkligt på olika sätt, bland annat som söndagsskolelärare. Jesus har alltid varit en naturlig del i Holgers liv och tanken på att läsa till pastor fanns i bakhuvudet redan som unga år.
Han tog realexamen från Solviks folkhögskola som ligger i Frostkåge i Västerbotten där hemmet låg. Holger hade svårt med språken men uppmuntrades till att studera på. De sista månaderna innan realexamen låg han i lumpen samtidigt men det gick bra ändå. En dag stoppades Holger av rektor Bodin.
– Det var vid trappan, säger Holger med en finurligt leende. Jag vet precis vad jag stod när han pratade med mig.
Rektor Bodin frågade Holger helt enkelt om han inte skulle läsa på Johannelund. Kanske var det den bekräftelse som Holger väntat på.
– Jag har alltid haft dåligt självförtroende och varit nervös, berättar Holger. Jag var osäker på om jag skulle klara av det.
På den tiden låg Johanneslund i Stockholm och Holger studerade i fyra år till pastor.
– En viss tid under studierna var det jobbigare. Jag kände mig ensam fast jag hade många vänner, säger Holger fundersamt. Men det var under den här tiden jag träffade Kerstin!
Kerstin har stått vid Holgers sida hela livet. De firade guldbröllop för några år sedan och man kan se att kärleken dem emellan är stark. Tillsammans har de fyra barn varav tre i livet. Holger berättar att första barnen var tvillingar men en av flickorna levde endast en dag. En stor sorg mitt i glädjen över att fått Margareta. Senare kom två flickor till familjen genom adoption från Etiopien, Maria och Christina.
– Vi har alltid haft en liten speciell kontakt med Etiopien även om vi inte hade varit där själva innan flickorna kom, berättar Kerstin. Min far var kejsare Haile Selassies tandläkare och min syster tillbringade tid i landet med sin man som var i SIDAs tjänst. Senare har alla flickorna och jag besökt landet.
Efter Holger var färdig med studierna hamnade paret i Växjö och senare Gävle. Sedan kom de till Listerlandet i Blekinge och där har de blivit kvar. Det blev nästa 30 år i tjänst i de olika föreningarna. När Holger kom till Listerlandet fanns det elva olika missionshus och efterhand kom de att säljas av när de lokala ledarna inte orkade sköta dem. Däremot bildades Listers EFS dit de som ville finnas kvar i kyrkan blev medlemmar. Ungdomarna på Listerlandet hade redan samlats under ett tak så det blev en naturlig övergång för dem. Under den tid då det både fanns vissa missionshus kvar men även Listers EFS dubbelanslöt sig medlemmar, något som än i dag lever kvar i Sölvesborg då många är dubbelanslutna till både Listers EFS och Falkvikskyrkan inne i stan.
På frågan om det var jobbigt att lägga ner de olika missionhuset svarar Holger:
– Orkar man inte med att driva missionshusen får man göra något vettigt av det. I de flesta fall blev det att vi lade ner och samlades under Listers EFS. Än idag går avkastningen från de olika försäljningarna till både Listers EFS och Falkvikskyrkan men även till mission. Det känns bra!
När Holger får frågan om vilka hans styrkor är blir han först tyst. Sedan säger han att han har grubblat på det och säger till sist:
– Jag tror att jag har bredd, säger han till sist. När jag arbetade som predikant gjorde man allt i föreningen och det var inga problem. Och jag har god organisationsförmåga.
Efter ett tag tillägger han:
– Jag har lätt för att lyssna.
Eskil Arnoldsson
Eskil Arnoldsson har funnits med i Listers EFS under många år och han ser att en av Holgers styrkor är hans lojalitet mot uppdraget och den kallelse han fått. Han har stått pall när det har blåst hårt helt enkelt.
– Han är också oerhört noggrant förberedd när han predikar, säger Eskil. Det finns ett djup i hans undervisning.
Lars-Göran Berglund, även han medlem i Listers EFS, håller med:
Lars-Göran Berglund
– Holger skulle inte säga något om han inte har om fötterna så att säga. Hans predikningar har stort innehåll och han har verkligen fört bibelkunskapen vidare.
Holger har varit noga med att inte bryta den kyrkliga traditionen och innan han blev prästvigd tillsammans med övriga EFS pastorer 1991 höll han varken i dop eller nattvard. Han fanns med och biträdde så när han äntligen fick hålla i nattvarden som präst för första gångern var det ett stort tillfälle.
Holger tystnar en stund och säger sedan:
– När jag tittar tillbaka så ser jag att jag har haft en fantastiskt liv.
Holger har nog lätt för att se det positiva i livet. Att inte krångla till det utan acceptera hur det är och helt enkelt ”köra på”. Inget verkar ha stoppat honom och han strävar fortfarande för att göra Guds rike känt. Han predikar lite här och var samtidigt som han och Kerstin hjälper till där det behövs i Listers EFS. De finns till för människor och de gör vad som behöver göras. Det är lätt att förstå att Holger och Kerstin Lundström är högt ansedda inom EFS.
Text: Helena Eriksson
Foto: Helena Eriksson, privat
Not: År 1991 hölls en rad förnyelsegudstjänster på olika platser i landet. Vid dessa förnyelsegudstjänster »kompletteringsprästvigdes« 154 EFS-pastorer efter EFS styrelses beslut. För Svenska kyrkan blev prästvigningen av EFS pastorer ett sätt att lösa sakramentsfrågan (dop och nattvard). De prästvigda pastorernas sakramentsförvaltning skulle nu ske i Svenska kyrkans ordning. De präster som prästvigts inom ramen för EFS-avtalet måste dock komplettera sin utbildning för att kunna inneha församlingstjänster i Svenska kyrkan.