”När jag kom upp ur vattnet stod mina föräldrar där”

”Jag hade ögon för honom under konfirmationslägret. När jag åkte därifrån vände jag mig om i bilen för att vinka till dem alla, men han vinkade inte tillbaka”. Marianne Petterson berättar med ett leende om pojken hon mötte på sitt konfirmationsläger 1967. Hon tyckte om honom men han såg inte henne.  Några år senare träffades de på ungdomsgruppen på Heljarödsgården och blev ett par som så småningom gifte sig. Femtio år senare är de båda tillbaka på EFS-gården i Åsljunga och den stora konfaåterträffen .

För andra året i rad arrangera EFS-gården tillsammans med EFS Sydsverige återträffar för de som firar jämt antal år sedan konfirmationen på gården. Det betyder att i år är de som var på läger 1947, 1957, 1967 och 1977 inbjudna till en dag i minnenas tecken. Dagen börjar med fika och många härliga återseenden. Därefter beger sig deltagarna ut på en liten runda runt gården för att se och minnas. Många samlas kring de gamla fotografierna och skratten avlöser varandra.

Ett stort gäng från 1957 finns med. De har haft egna återträffar förr om åren och man ser att för denna grupp betyder det mycket att ses igen. De var 47 deltagare med en präst, hans fru och en fritidsledare. Att inte vara fler ledare var inte ovanligt på den tiden men det betydde naturligtvis också att reglerna som fanns var till för att följas, allt för säkerhet och ansvar jämte mot föräldrarna.

– Vi som kom från EFS kunde hantera den höga moralen som krävdes och det stränga sätt vi var hållna på, säger Elisabeth Thelin Angervall. Vi blev sammansvetsade som grupp av att utan ledare få prata om de här sakerna.

Men nog fanns det utrymme för oskyldigt bus också. När man skulle ro över till badplatsen fick pojkarna åka i en båt medan flickorna åkte i en annan.

– Men det hindrade inte oss från att hänga på relingen på pojkarnas båt så ingen såg oss, säger Birgitta Råvall Vestbacke samtidigt som skratten bryter ut bland de andra deltagarna.

Torsten Alling, som rest ner från Linköping för återträffen, berättar:

– Nog smög man med flickorna allt fast det inte var tillåtet!

Man bodde 15 flickor i ett logement med en toalett och tre handfat. För att få duscha innan konfirmationsgudstjänsten var man tvungen att ha specialskäl. Annars var det sjön som gällde under hela lägret. När de manliga deltagarna får frågan om de hade de lika ont om toaletter ser de förvånade ut och tydligt är det att denna fråga inte var lika viktig för dem!

Lena Sölvin minns att prästen undervisade en hel del om Israel, ett land han hade besökt vilket inte var vanligt på den tiden. Detta konfirmationsläger ägde rum endast nio år efter landet blev en stat och det var spännande undervisning.

– Vi fick lära oss lilla katekesen utantill, säger Elisabeth samtidigt som man hör någon börja citera vad man lärt sig och som fortfarande sitter.

Gänget som konfirmerades 1967 var hela 49 konfirmander och deltagarna bodde både på gården men även på Solvik, som ligger ett stenkast från gården. Paul Ingvarsson står ute på gården tillsammans med sin syster Boel Wilkersson och sin kusin Ann-Christine Lennartsson som även de fanns med på detta  läger. Paul pekar upp mot takfönstren och berättar att de klättrade ut där, sedan ner på sotarstegen till balkongen för att sedan tar sig hela vägen ner. På frågan om vart de skulle när de klättrade ut finns inget svar:

 

– Vi hade nog ingen destination för det mesta. Det var bara kul.

Alla minns att Ann-Christine tyckte mycket om att bada och hoppa från hopptornet. Hon simmade till badplatsen på andra sidan sjön och en gång simmade hon tillbaka med kläderna på:

– När jag kom upp ur vattnet stod mina föräldrar där. De hade kommit på ett oannonserat besök, de var inte så glada när de såg mig komma upp ur sjön med kläderna på.

Marianne Pettersson ansluter och säger att de flesta vågade inte simma långt ut. De hade hört att sjön var bottenlös!

Kerstin Dahlin konfirmerades 1947.  Hon är denna dag den enda från detta år som kommit men man har fått två fina betydelsefulla hälsningar skickat till återträffen av deltagare som inte haft möjlighet att komma. Kerstin berättar att hon växte upp inom EFS och har släktingar som varit missionärer:

– En faster till mig betalade för konfirmationslägret, annars skulle jag inte ha möjlighet att komma.

Deltagarna som finns med från lägret 1977 berättar att de hade fler ledare än lägren tio och tjugo tidigare. De hade organiserad fritid och de åkte till Hallands väderö en dag.

– Björn Borg spelade sin andra Wimbeldonfinal och då stoppades allt och vi fick titta på matchen, berättar Jan Hyllstam. Något annat jag har starka minnen från är våra andakter på kvällarna. Vi satt tätt och stämningen var djup, allvarlig och viktig.

Efter rundvandringen samlas alla i brasrummet för att dela sina minnen. Vi får höra om måltiderna då det serverades ”flygolycka” vilket var rester som blandades ihop till någon form av pytt i panna. På den tiden fick man även hjälpa till i köket med inte bara disk utan även skala potatis och dylikt.

Efter lunchen, som dukats fram på vackra bord, samlas man i kyrksalen för att höra från distriktsföreståndare Jonas Hallabro som har med sig Malin Olsson. De pratar om hur konfirmationslägren ser ut idag och deltagarna pratar om hur det såg ut på deras tid. Det blir ett intressant samtal innan man går in i en mässa där gamla välkända psalmer sjungs. Dagen avslutas med att flaggan halas under fanfar från deltagaren från 1967, Sten-Gunnar Nilsson.  Och så sjunger man, som man gjorde under lägret för 50 år sedan, Bred dina vida vingar.

Det är tydligt att dagen har fått betyda mycket för deltagarna. Att tillsammans få fundera kring, kanske de viktigaste, veckorna i tonåren, att under skratt och tårar få minnas tillbaka och än en gång få inse vikten av konfirmationslägren. Mångas liv förändras för alltid, de unga får självförtroende, de lär känna sig själv bättre och de får höra och lära om Jesus. Vid varje läger är det minst en som väljer att följa Jesus Kristus, oftast fler. Större kan det inte bli!

Text och foto: Helena Eriksson