text: Carl Skarin bild: Kristoffer Lignell/Daria Nepriakhina
Många spaningar gör gällande att digitaliseringen av vår tid, som redan var igång med full fart, nu fått en ordentlig knuff framåt. Näthandeln ökade explosionsartat och väntas inte minska. Jobbmöten på distans istället för resor var för många redan verklighet, men spås nu bli standard för väldigt många. Så vad gäller för kyrkan?
För ett år sedan betonade jag för mig själv och andra att församling, Kristi kropp, är en andlig gemenskap som inte är begränsad av tid och rum. Vi har gemenskap med alla kristna som gått före, och alla kristna runtom i världen. Det var en viktig påminnelse när pandemirestriktionerna omöjliggjorde att samlas som vanligt, och gudstjänsten för de flesta fick börja firas hemma och genom livesändningar. Under året som gått har jag funderat mycket på vad det har gjort med våra kyrkor, och med mig. Det har blivit obarmhärtigt tydligt för mig att även om den världsvida kyrkan inte känner begränsningarna av tid och rum, så gör den lokala församlingen och den enskilde kristne det. Församling, Kristi kropp, har andliga band och leder, men är i allra högsta grad en fysisk kropp.
Den kristna tron har anklagats för att vara kroppsfientlig och världsfrånvänd, men det är inte sant. Ja, strömningar inom kyrkan har varit och är det, men den sortens villfarelser har alltid motarbetats av kyrkan. Kyrkan och tron är och ska i själva verket vara kroppslig och världstillvänd, därför att Gud själv är det. ”Ordet blev kött, och bodde bland oss.”1. Påskens högtid som vi i skrivande stund är inne i, berättar för oss att det är centralt. För att Jesus kroppsligen har uppstått kan vi veta att synden, döden och djävulen har övervunnits. Vi kan fira påsken, därför att vi även firar julens mysterium. Jesus kunde dö och uppstå, därför att han först blivit människa. Så ser vi även fram emot en annan högtid, pingsten, där Gud genom sin Ande tar sin boning i varje kristens kropp. ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud?”2.
Den kristna gemenskapen är mer än en idégemenskap, den är en fysisk manifestation av den andliga verkligheten, den är templet – skärningspunkten mellan himmel och jord. Just därför smärtar det när vi inte kan samlas på grund av sjukdom, förföljelse eller andra orsaker. Här har internet, med de digitala formerna för gudstjänst, evangelisation, undervisning och lovsång, blivit en stor möjlighet. Det har blivit ett sätt att överbrygga avstånden. Internet har möjliggjort spridandet av hoppets evangelium till helt nya platser och hem. Det har möjliggjort att kunna få se och be tillsammans med utsatta syskon på andra sidan jorden. Så kan också tider av kris tvinga oss till nya steg, och Herren kan använda en tid av svåra förutsättningar för att leda en envis och bekväm kyrka ut ur sin falska trygghet, för evangeliets skull.
Men mitt i de många möjligheterna som vår digitala tid ger oss behöver vi även våga ställa oss frågan vad det gör med oss. Nyårsafton 2019 lovade många att 2020 skulle bli ett år med mindre skärmtid, eftersom man märkt hur det påverkat en. Så blev det inte. Insikten är dock inte mindre sann, och ambitionen inte mindre viktig. Magnus Malm skrev år 2018, med anledning av hur sociala medier formar våra liv och vår självkänsla, att: ”vi behöver på tusen sätt hjälpa människor att bli kropp igen, att på område efter område återerövra den kroppslighet som vi alltför lätt släppte ifrån oss till marknadskrafterna.” Om detta var sant redan innan pandemin, så tror jag att behovet är ännu större i den tid som ligger framför oss. Just för att kyrkan är Kristi kropp, den inkarnerade Gudens händer mitt i vår värld, kan vi vittna om ett sant liv, som går att ta på.
När allt sker online riskerar vi att svepas med av den mentalitet som är förhärskande där, som gör allting till en produkt, till underhållning, som frestar oss till ytlighet och vad jag tilltalas av för stunden. Den frestelsen finns alltid för vår gudstjänst och vårt församlingsliv även på plats i våra lokaler och grupper, men riskerar att förstärkas ännu mer nu. Men vi är ständigt kallade till sant liv, att leva äkta. Det möjliggörs i en församling där vi tillåter oss att vara sårbara, och i de nära relationer som kan uppstå där jag får anledning att möta min ofullkomlighet, och be Gud och mina syskon om förlåtelse. När möjligheten till sådana möten ryckts bort under en längre tid, prövas vår tro och vi ser vilken grund vi har stått på. När vi åter kan samlas i den utsträckning vi vill, vad behövs för att vi ska kunna vara ärliga med varandra? Distansen oss emellan kan nämligen bestå, även om vi får träffas. Där vår tid och våra sociala medier främjar ett ytligt varumärkesbyggande, nätverkande med många kontakter men få djupa relationer, är evangeliet till befrielse. Den Gud som blivit människa, kroppsligen dött och uppstått, och genom sin Ande tagit boning inom oss, kallar oss till att tillsammans bära varandra, och betjäna varandra. Det blir möjligt i en gemenskap där människor vet att de är älskade av Gud.4 Där finns barmhärtigheten som gör det möjligt att leva i en djupare relation med Gud, och människor.
Kanske kan den här tiden göra det möjligt för oss att se vad som håller och bär framåt? Där vi ser och tar vara på möjligheterna som kyrkans närvaro på internet ger och inte längre räds för att pröva ny okänd mark. Men där vi inte heller dras med i villkoren och ytterligheterna som denna ytlighetens samtida kultur ställer upp för oss. Vår egen tro kan vara bräcklig och formbar, och för att vi är människor med svaga hjärtvan behöver vi vaka över vad som formar oss. Men trons klippgrund, Jesus Kristus, och hans kropp kyrkan, är oföränderlig. Därför behöver vi aldrig vara rädda för vår egen brist, eller samtidens frestelser, utan istället kasta oss helt på Honom som har lovat att vara med sin kyrka alla dagar till tidens slut.
Fotnoter
1. Joh 1:14 Svenska FolkBibeln
2. 1 Kor 6:19 SFB
3. Magnus Malm, Fri att tjäna, s. 197
4. ibid. s. 14
