”Jag sa till Gud att jag verkligen inte ville bli präst.”
text och bild: Kristoffer Lignell
Efter några år på vift i Uppsala och Blekinge är Christoffer Kullenberg tillbaka i sina hemtrakter i nordvästra Skåne. Han lämnade Skåne som ogift ungdomsledare inom EFS och är sedan i november 2020 tillbaka som gift präst i Lerbergets samarbetskyrka. Livsluft sitter ner med Christoffer för ett samtal om kallelse, gudsmöten i Tollarp och att komma hem.
Lerbergets kyrka ligger centralt på orten, mitt emot skolan och biblioteket. I fönstret möter ett stort kors som församlingens pedagoger smyckat med bibelord. Christoffer tar emot i sin barndomskyrka. Uppvuxen i Höganäs med en mamma som var engagerad i EFS, gick han i Lerbergets kyrka som liten. Nu, 34 år senare, är han tillbaka som komminister.
När han var tonåring flyttade familjen till Ängelholm. Som många andra hade han ett uppror som tonåring i högstadiet/gymnasiet. Det var tufft när barnatron skulle mogna till en vuxen tro. Som kanske nervös och osäker tonåring lämnade han tron ett tag. Ungdomsgruppen i EFS-kyrkan i Ängelholm blev vägen tillbaka till tron. Det kulminerade med ett gudsmöte i Tollarp.
– Det var en OAS-helg och vi var där och dansade med vår dansgrupp Megamen. Jag gick fram för att bli smord med olja och efteråt la prästen, som var Marie-Louise Nilsson, en hand på mig och bad för mig. Men jag kunde fysiskt känna tre händer på mig. Det var som om någon stod bakom och lade händerna på mig. Jag vände mig om och tittade men det var ingen där. Sen upplevde jag något som mer likande en känsla än en hörbar röst, och att Gud sa: ”Jag är på riktigt”, och jag fylldes av värme. Från den stunden kunde jag inte förneka Guds existens och där började en resa med att fördjupa min egen tro.
Även om Christoffer kunde köpa att Gud fanns, sa han till Gud att det fanns tre saker han inte ville göra: Han ville inte jobba i kyrkan, att prata inför människor och verkligen inte bli präst.
Trots att han inte sökte det kom med tiden frågan om att hjälpa till som ledare i ungdomsgruppen.
– Jag är ingen naturlig ledare som samlar människor kring sig. Jag blev alltid förvånad när jag blev inbjuden att vara ledare.
Efter gymnasiet läste han idrottsmarknadsföring i Båstad, jobbade som brevbärare och elevassistent inom skolan innan han reste ett år i Australien. Där upplevde han ett kall att söka tjänst inom kyrkan. Tjänsten som ungdomsledare i Ängelholm var ledig, han sökte den från Australien och fick den våren 2010. Under den här perioden växte också kallelsen till präst fram. Först tänkte han läsa teologi, utan mål att bli präst.
– Men så satt jag på en enkel kvällsmässa där Albin Olofsson ledde mässan. Han talade om hur mycket det kostat Gud att ge oss den här stunden. När han stod där under instiftelsen vällde det upp en sådan längtan inom mig att få stå på hans plats och ge Jesus till människor i enkelt bröd och vin. Där började Gud jobba med en prästkallelse i mig.
Han började läsa teologi på distans för att sedan flytta upp till Johannelund i Uppsala år 2016. Han blev antagen som prästkandidat för Lunds stift av biskop Johan vilket blev den yttre bekräftelsen på den inre kallelsen.
Åren i Uppsala var mycket lärorika med glädje i studierna och möten med många olika kristina traditioner, både i skolan och i hemmiljön.
– Jag gick runt en del i olika församlingar men gick oftast i St Ansgar där jag också bodde sista året. Innan dess bodde jag i ett kristet kollektiv med människor från Livets ord och andra frikyrkor. Det var en väldigt intressant miljö som gav mig en smak för kyrkans bredd! Samtidigt lärde det mig också att jag är en introvert person som älskar det sociala men att det gör mig trött.
Fanns det någon tanke med att söka vigning för tjänst inom Svenska kyrkan och inte inom EFS?
– Jag brinner för EFS och jag vill ge tillbaka för allt jag fått. Samtidigt fanns hela tiden tanken på det lite bredare. Ska det någon gång bli väckelse i vårt land så måste Svenska kyrkan vara med på tåget, då räcker inte EFS som rörelse. Jag vill kunna vara i båda sammanhangen. Svenska kyrkan är ju den kyrka jag alltid tillhört.
I januari 2018 prästvigdes han i Lunds domkyrka. Åtta månader tidigare hade han träffat sin blivande fru Daniella. De hade varit tillsammans i tonåren och fann nu varandra igen. De gifte sig 19 januari 2019. Efter prästvigningen flyttad Christoffer till Blekinge för adjunkts-tjänst i Lyckå församling utanför Karlskrona där han sedan fick sin första komminstertjänst. Det blev fina år i Blekinge med giftermål och arbete i en församling med visioner och många ungdomar.
Vad gjorde att du sökte tjänsten här?
– Vi kände att vi var på rätt plats i Lyckå. Förra året kände vi dock att det kanske var dags att gå vidare.Då var det naturligt att se åt Skåne. Danni hittade jobb hyfsat snabbt och sedan hörde Kulla pastorat av sig. Efter lite fram och tillbaka öppnades möjligheten till tjänst i Lerbergets kyrka. Jag kände att det här är ju precis det jag vill. Här får jag en samarbetskyrka, kopplingen till EFS och ett sammanhang jag känner. Kände en längtan hit, det är ju härifrån vi kommer och våra hjärtan bultar för det här området. Då vill vi också tro att Gud lagt ner den längtan i oss på något sätt.
Vad tänker du är kyrkan primära uppgift i vår tid?
– Kyrkan har alltid haft samma uppdrag som i dag: Vi ska nå ut med evangelium, människor behöver få lära känna Jesus. Det gör vi genom att försöka gestalta Guds rike. Vi ska gestalta Jesus på det sätt vi gör i vår tradition. Vi kan trixa med formerna men inte med innehållet.
Har du själv några källor som du återvänder till?
– En kyrka jag ofta återvänder till är Holy Trinity Brompton i London. Jag gillar deras sätt att tänka kyrka. Dom kan ha sex olika gudstjänster med olika inriktning samma söndag, allt inrymt i kyrkbyggnader som liknar våra. Dom är duktiga på att göra kyrkbyggnaderna till hemmiljöer, inte museer. Peter Halldorf och Bo Brander är två personer och författare jag ofta återvänder till.
Just nu bor paret Kullenberg i Ängelholm men söker nytt boende. Just nu lockar Örkelljunga där Danni jobbar i församlingen som diakoniassistent. I vilket fall har de kommit hem och längtar nu efter att få träffa församlingen och komma in i arbetet lokalt och regionalt.
– Jag är glad över att få koppling till EFS igen, jag gillar EFS bidrag till den världsvida kyrkan. Hoppas kunna ge tillbaka något till EFS i Sydsverige utifrån min roll just nu. Ungdomar och konfirmander brinner jag för och vill gärna göra det inom EFS också!
