Sena nätter, mysiga andakter, skratt och fika i mängder. Benjamin Ahlander berättar om sin resa från uppväxtens ungdomsgrupp till att nu själv vara ungdomsledare i EFS-kyrkan Helsingborg.
Bild Ellen Jensen
Tårtbakartävlingar, maskerader, övernattningar, spex, spelkvällar och en massa vänner. I kyrkan där jag växte upp kunde man gå på ungdomsgrupp varje fredag. Det var alltid min höjdpunkt på veckan. Ambitiösa ledare som planerat roliga aktiviteter och bra undervisning. Vi ungdomar var verkligen bortskämda med allt de hade fixat, och bortskämda med möjligheten att få söka Jesus på ett sätt som passade oss. Det där var för flera år sedan nu. Olika snabbt växte jag och mina kompisar ifrån ungdomskvällarna.
Inför hösten 2024 hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hade precis avslutat en bibelskola i Göteborg och bodde fortfarande där med min fru under sommaren. På olika sätt kallade Gud mig till att söka ett jobb som ungdomsledare i Helsingborg, vilket för mig kom som från ingenstans. Sen gick allt ganska fort. Jag fick jobbet och vi flyttade ner!
Och till slut var vi igång, samma höst. Jag hade bett Gud om att människor skulle flockas till fredagarna, om att en massa ungdomar på något oförklarligt sätt skulle få en längtan efter Jesus och bara dyka upp. Han hörde definitivt mina böner. Men för den sakens skull gav Han mig inte det jag bett om. Varje fredag oroades jag över om det skulle komma någon alls. Eller ännu värre. Bara en. Vad gör jag då? Jag välsignades med ungdomar varje träff, men vi var inte många. Ibland två, ibland fem. Vart var alla som jag hade bett för, tänkte jag. Jag var ensam ledare och fick göra allt själv. Som en höna kacklade jag rundor mellan aktiviteter, andakter, fika och städning. Och prata med ungdomarna såklart. Just det! Det måste någon också göra.
Nu har vi varit igång i över ett år. Grupperna av ungdomar och ledare har sakta växt, parallellt. Personer i församlingen har tackat ja till att avlösa den kacklande hönan från diskande och gitarrspelande lite då och då. Vi hjälps åt att se och lyssna på ungdomarna. Det är det jag är allra mest tacksam för.
Tänk om Gud hade försett mig med det jag önskade. Fyllda lokaler av sökande ungdomar varje fredag. Hur skulle jag ha tagit emot dem? Hur skulle de ha känt sig sedda och välkomna? Hur skulle de ha känt trygghet och omtanke på den platsen? Det skulle de förmodligen inte. Gud ser verkligen till vårt bästa. Han såg och ser vad vi har förmåga till och vad vi behöver för att växa. Så nästa gång jag inte får det bönesvar jag önskat vill jag minnas detta. Att Gud aldrig väntar utan anledning. Tack Gud att du låter mig vänta ibland!
Benjamin Ahlander är ungdomsledare i EFS-kyrkan Helsingborg