Öppenhet, välvilja och gästfrihet – det är tre av intrycken som Rut Paulsson tar med sig från sin vistelse i norra Irak förra hösten, som deltagare i EFS praktikantprogram.
Bild Rut Paulsson
Solen sänkte sig sakta över Nineveslättens karga landskap och gav husen av plåt och betong ett gyllene skimmer. Fårens bräkande blandades med barnens skratt när de ivrigt poserade framför min kamera med glada miner och ”victory”-tecken. Jag överlämnade kameran till ett av barnen och visade hur den fungerade, och snart turades de om att fotografera varandra. Barnen plockade blommor som de gav mig och tog mig med runt i byn. Vid böneplatsen visade de att jag skulle ta av mig skorna och jag följde med dem genom den vackra påfågelbeprydda porten. Jag var så glad över att vi äntligen hade kommit till en by med mycket barn och jag kände mig hedrad att de ville visa sitt hem för mig, men det var inte bara i denna by som vi mottogs med öppna armar. Överallt bjöds vi på te, kaffe, bakverk, dadlar, solrosfrön, och ofta fick vi även påsar med oss hem. Det var lönlöst att försöka tacka nej – det var bara att ta emot.
När jag tänker på gästfrihet får jag först bilden av att bjuda över vänner och familj till en trivsam måltid eller en god fika. Lättsamt, inbjudande och generöst gentemot dem man redan känner. Men att visa gästfrihet även mot dem man inte känner, däri ligger utmaningen. Kanske är det också gästfrihetens sanna innebörd: att välkomna främlingar och öppna dörren för dem som behöver det. Bibeln ger många exempel på gästfrihet, med början redan hos Abraham. Att då få möta barnens gästfrihet på Nineve-slättenens bibliska mark, som ett eko från en annan tid, det var hisnande, hoppfullt och inspirerande.
Gästfrihet kan samtidigt kännas kravfull och det är inte lätt att praktisera denna dygd i dagens samhälle. Ska vi bjuda in alla vi möter på stan? Ge bort vår säng och sova på golvet? Jag har inga enkla svar, men jag finner tröst i att även Jesus drog sig undan till öde trakter. Ibland måste vi sätta gränser och ge plats för återhämtning. Men kanske behöver gästfrihet inte alltid vara storslagen; ibland handlar det om att vara en pålitlig närvaro för någon, eller att skapa utrymme för att dela glädje och sorg. Det kan börja med att möta en annan människa med en öppen och vänlig blick. Att sträva efter att se världen genom Jesu ögon – med kärlek, nåd och utan färdiga mallar. Att be för världen är också en form av gästfrihet – en gästfrihet som omfattar alla. Även om vi inte kan göra stora gester kan vi utföra små handlingar med stor kärlek,.Precis som barnen på Nineveslätten, som med små men hjärtliga handlingar visade en gästfrihet som ekar av något större, något evigt.
Rut Paulsson är student i Lund