Någon har sagt att de tre största kommunikationsgenombrotten i mänsklighetens historia är Romarrikets vägar, tryckpressen och smartphone. I denna krönika berättar Anton Flood om hur han testade att avstå datorn i fickan.
För ungefär ett år sedan tappade jag min smartphone i toaletten. Den dog. Inom mig kände jag panik, men också lättnad. Under flera års tid hade jag tänkt och känt mycket kring mobilens roll i mitt liv och hur den påverkar mig och människor runt omkring: i kyrkan, på bussen, osv. Vi verkar vara så upptagna av våra mobiler att vi glömmer bort att se varandra i ögonen och säga hej. Men hur kan jag älska min nästa om jag inte ens ser henne? Jag upplevde mer och mer att jag började missa något centralt i det kristna lärjungaskapet, trollbunden av min smartphone. Jag hade från och till lockats av tanken att dumpa smartphonen, till förmån för en gammal hederlig knapptelefon. Fram tills nu hade jag inte varit modig eller obekväm nog, men här kom tillfället.
Till en början var det jobbigt. Vad skulle jag nu göra när jag upplevde rastlöshet: på toa (ja, man kan faktiskt gå på toa utan mobil!), i väntan på bussen, osv. Men rätt snabbt infann sig en behaglig tillvaro utan en massa tekniska frestelser! De flesta kommunikationer och ärenden gjorde jag på en dator vid vissa tider på dygnet. Som konsekvens tyckte jag mig bli mer närvarande gentemot Gud, mig själv och människor runtomkring mig. Jag blev också mer skärpt. Såklart var det också lite komplicerat … jag behövde ordna mobilt bankid på datorn och jag saknade Swish, Google Maps, Skånetrafikens app och en smidig kamera i fickan. Men trots knapptelefonens begränsningar fann jag mina vägar.
Gärna hade jag fortsatt på detta analoga äventyr om inte Skånetrafiken tagit bort sina kortterminaler på bussarna. Från och med årsskiftet 23/24 kan man nu endast köpa bussbiljett genom appen (det finns ett analogt betalsätt, men då vi saknar Skånetrafikens ombud i Knislinge skulle jag vara tvungen att åka in till Kristianstad för att köpa en bussbiljett till Glimåkra). I mitt beroende av kollektivtrafiken, valde jag att motvilligt återgå till smartphone helt enkelt för att kunna åka buss.
Jag uppskattar såklart de vardagliga bekvämligheterna med min smartphone, men jag mår som bäst när jag lägger undan den. Man kan fortfarande leva utan en smartphone men det blir svårare, särskilt om man exempelvis vill åka buss i Skåne. Mina frågor och skepsis till smartphones kvarstår. Längtan efter att få samtala om denna samhällsutmaning utifrån ett kristet perspektiv växer! Vad gör smartphones med oss egentligen?
Anton Flood är skolpräst på Glimåkra folkhögskola.