På EFS Sydsveriges årsmötesdag i Åsljunga den 2 april höll distriktsföreståndare Håkan Lindberg en predikan under gudstjänsten som många har önskat att fler ska få ta del av. Vi publicerar nu denna i Livsluft:
Det har säkert inte undgått någon att EFS firar jubileum i år. För 150 år sedan landsteg EFS första missionärer i den abessinska hamnstaden Massawa i nuvarande Eritrea. Väckelserörelsen EFS blev därmed först i Sverige med att även kalla sig för Missionsrörelse.
Ordet ”mission” har sedan dess i våra sammanhang kommit att mer än något annat vara synonymt just med utlandsmissionen. Och den delen av vårt arbete inom EFS fortsätter att vara oerhört viktigt.
Vi behöver lyfta upp och poängtera den delen i vår rörelse idag mer än tidigare i vår historia, eftersom detta EFS-DNA på många håll idag har hamnat i skymundan bakom den egna och lokala verksamheten.
Men uppdraget, missionen, handlar ju inte bara om det arbete vi bedriver utanför vårt lands gränser, utan det gäller ju hela världen. Alltså även det arbete vi gör här hemma i Sverige.
Missionen att göra Jesus Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd är det som ger oss hela vårt existensberättigande. Det är för att presentera honom som den korsfäste och uppståndne Herren som vi finns till.
Att arbeta med mission utomlands bär med sig många utmaningar. Det gör det också att vara en kristen gemenskap med mission i fokus i vårt eget land idag. Jag vill i min predikan idag peka på några av dessa utmaningar som möter oss om vi vill vara en missionsrörelse med ett tydligt Jesusvittnesbörd i vår tid.
På senare år har det blivit allt tydligare att kristen tro i vårt land närmast står under attack på olika sätt. En tydlig kristen bekännelse är inte särskilt välkommen i det offentliga samtalet. Och, om man följer den senaste tidens debatt i exempelvis tidningen Dagen, kan man lätt tänka att en tydlig kristen bekännelse inte ens alltid är välkommen i alla delar av vår Svenska kyrka.
Skolavslutningar ska inte längre hållas i kyrkor, Gideoniternas utlagda biblar från hotellrum och andra offentliga lokaler ska helst plockas bort. Exemplen är många. På olika sätt vill man stänga det kristna vittnesbördet ute från den offentliga arenan.
Den kristna tron misstänkliggörs också tämligen systematiskt, och framställs ofta som en intolerant kvarleva från en gången tid. Human-etiska förbundets militanta ateism har under de senaste åren fått stort utrymme i medierna.
Förbundet har numera moderniserat sitt namn till humanisterna, vilket jag inom parantes sagt tycker är lite märkligt, eftersom deras attacker mot alla andra åsikter än deras egen rimmar väldigt dåligt med det som är själva grundtanken i den ursprungliga humanismen, som handlar om respekt för allas rätt att framföra sin åsikt utan att hånas eller förföljas.
Dan Browns bok DaVinci-koden är ett av många andra exempel. Den fick en enorm spridning både i Sverige och resten av västvärlden för några år sedan. Boken förmedlar en helt grundlös och förvrängd bild av Jesus, och den har lästs av många miljoner människor. Och trots att det är en fiktiv roman, uppfattas den ändå som sanning av många människor, mycket på grund av människans fascination över konspirationsteorier.
Flera böcker har under senare år skrivits som ifrågasätter själva existensen av Jesus som historisk person, teorier som exempelvis säger att det är Paulus som har hittat på Jesusgestalten för att skapa en kyrka utifrån sina egna tankar.
Och sådana böcker får stor uppmärksamhet, trots att den historiskt-vetenskapliga världen allmänt menar att, som en historiker uttrycker det,: ”ingen historisk gestalt kan göra anspråk på att vara mer ovedersägligt historiskt betygad än Jesus från Nasaret”.
Jag läste för en tid sedan en påstått vetenskaplig undersökning som menade sig leda i bevis att människor med en gudstro hade lägre IQ än de som inte hade en tro. Man menade alltså att det är dumheten hos en människa som är avgörande för om hon ska komma till tro eller ej. Undersökningen avfärdades som nonsens av resten av den vetenskapliga världen, men bara det att den blev utförd och publicerad säger en del om stämningen i det svenska samhället idag.
Aposteln Johannes säger till oss kristna i sitt första brev: ”Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er.” (1 Joh 3:13) Och Jesus säger själv i Johannesevangeliet: ”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er.” (Joh 15:18-20)
Samtidigt finns det också en helt annan trend i samhället idag, som säger någonting väsentligt annorlunda. Det finns en försiktig men kraftigt ökande nyfikenhet på vad den kristna tron egentligen handlar om, på vem den där Jesus egentligen är. Det är överhuvudtaget mycket lättare idag att i samtal med människor komma in på frågor om tro, om Gud, om Jesus, än det var för bara femton tjugo år sedan, då en kristen bekännelse snabbt förpassade en människa till kategorin ”konstiga knasbollar”.
Den explosionsartade ökningen av exempelvis Alphakurser och liknande visar på samma sak. Många människor som inte satt sin fot i en kyrka sedan sin konfirmation eller ens någonsin, finner i dessa kurser ett forum där de kan samtala och ställa alla sina frågor om Gud och tron. Och många kommer till tro.
Så visst är det sant att den kristna tron är under attack i dagens samhälle, men det största hotet mot den kristna kyrkan i vårt land idag kommer ändå inte utifrån. Hotet utifrån är bara vad vi kan förvänta oss, som ju Jesus själv säger till oss. Det största hoten mot den kristna kyrkan idag kommer inifrån henne själv. Och jag vill försöka göra oss uppmärksamma på två av dessa hot.
Det första skulle jag i brist på bättre ord vilja kalla för ”Likgiltighet”
Det finns åtskilliga församlingar som uppkallat sina kyrkor efter två av de sju församlingarna som Jesus talar till i början av Uppenbarelseboken; Filadelfia och Smyrna. De är de två av de sju som får en positiv bedömning av Jesus.
Jag har däremot aldrig hört talas om någon församling som kallar sin kyrka för Laodikeia. Om den församlingen säger Jesus i Upp 3:15-17: Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
Ingen kristen gemenskap vill uppkalla sig efter ett sådant omdöme. Ändå är det i många avseenden en rätt träffande beskrivning av den kristna kyrkan i västvärlden, och även i vårt eget land. I mina lite dystrare stunder kan jag känna det som att det är en beskrivning av mig själv. Jag inser ibland att jag är ganska ljum. Är det en beskrivning som du också kan känna igen dig i?
Vi är ganska nöjda med det vi har, om vi har funnit en församling där gemenskapen är god. Vi får höra god förkunnelse, sjunga välkända och fina sånger. Vi kanske ber om väckelse, men är egentligen inte riktigt beredda att ta emot den om den kommer. Kommer nya människor till oss som inte kan koderna, så kan vi känna att den goda gemenskapen vi har störs. Vi är glada över att kyrkan är välfylld, när den i själva verket är halvtom.
Jag karikerar lite grovt, men tror ändå att det finns ett stråk av sanning i det jag säger.Vi löper som kristna i vår trygga, välmående del av världen, en oerhört stor risk att få ett delat hjärta.
I Matt 8 berättas det om hur Jesus kallar en lärjunge att följa honom. Och mannen svarar: ”Låt mig först gå och begrava min far, sen ska jag följa dig.” Och Jesus svarar honom: ”Följ mig och låt de döda begrava sina döda.” Vi har nog lätt att tänka att Jesus är onödigt hård när han säger så. Nog kunde väl mannen fått hedra sin far med en god begravning, innan han bröt upp och följde Jesus?
Men det Jesus vill peka på med sitt svar till mannen, är en egenskap som är djupt mänsklig, och som i lika hög grad som på Jesu tid är aktuell idag. Det är en egenskap som har blivit ett talesätt genom en barnbok, som säkert många här inne känner igen. Den handlar om när Alfons Åberg ska gå och lägga sig. Hans pappa kallar på honom. Och Alfons svarar: Jag ska bara leka klart först. och pappan fortsätter att kalla på honom, och Alfons svarar hela tiden: ”Jag ska bara…”
Det agerandet är inte bara något typiskt för barn eller tonåringar, när man ber dem städa sitt rum eller hjälpa till med disken hemma. Det är, handen på hjärtat, en egenskap som vi nog har lite till mans allihop. Jag ska bara bli klar med min utbildning, sen ska jag helhjärtat följa Jesus. Jag ska bara få ordning på huset, sen ska jag satsa på min kristna tro. Jag ska bara prioritera mitt arbete några år till, sen så ska jag ge församlingen mycket mer av min tid. Jag ska bara…
Jesus vill ha hela ditt och mitt hjärta, inte bara den del som inte är upptagen med annat. Vi behöver återerövra den radikalitet som Jesus uppmanar oss till. Jesus kräver inte radikal efterföljelse för sin egen skull, inte för att Gud kräver slavisk lydnad av oss. Men bara om vi låter honom ensam ha den centrala platsen i våra liv, så kan hans kraft förvandla våra liv. Är vi halvhjärtade, så förlorar vi allt.
Vad är viktigast i ditt och mitt liv? Och om vi svarar att det är vår tro på Jesus Kristus, vad innebär det då för hur vi lever våra liv? Vad innebär det för våra prioriteringar?
Vi kan inte nöja oss med att vi har en god gemenskap i missionsföreningen, att vi har fina och uppbyggliga gudstjänster och fungerande bönegrupper. Jesus har inte byggt sin församling i världen till att vara en trygg och behaglig tillflyktsort undan världen. Och vårt uppdrag, vår mission, att sprida evangeliet handlar inte om att få våra kyrkbänkar att fyllas. Vårt uppdrag handlar om liv eller död, varken mer eller mindre.
Människor riskerar att gå förlorade, om de inte får höra evangeliet om Jesus och lär känna honom. När vi förstår det allvaret, så borde det vara omöjligt för oss att komma med våra ”ska bara…”, om vi inte är helt likgiltiga för våra medmänniskor.
Paulus säger i 2 Kor 5:14-15: ”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. ”
Vår mission som kristna – att förmedla och synliggöra Jesus vidare till andra, handlar om evigheten och vad den kommer att innebära för varje enskild människa. Evigt liv eller evig död. Det finns inga mellanting.
Det andra hotet mot den kristna kyrkan idag, som jag vill ta upp idag, är egentligen en baksida av det hot jag just har talat om. Och i brist på bättre ord skulle jag kalla det hotet för ”falskhet”.
När vi ser den radikala efterföljelse som Jesus kallar oss till, och tar den på allvar och vill förverkliga den i våra kristna gemenskaper och i våra egna liv, så finns det en risk att vi frestas att utmåla oss som mer fullkomliga än vad vi är.
Vi kan bygga upp en vacker fasad för att vi tror att det kommer att locka människor till oss. Vi uttrycker vår stora trosvisshet, men tiger om våra problem, våra tillkortakommanden, vårt tvivel, för att vi tror att det skadar vårt vittnesbörd.
Men när fasaden spricker, när någon i vår gemenskap visar sin mänskliga svaghet, när någon drabbas av tvivel, depression eller när äktenskap eller andra relationer går sönder, så spacklar vi snabbt över sprickorna, även om det allt för ofta innebär att människor som misslyckats med att följa normen stängs ute.
Och istället för att vår fina fasad då, som vi hoppas, lockar till sig människor, så stänger den i själva verket människor ute, eftersom den är falsk, och snarare vittnar om hårdhet än om kärlek. Och det vittnesbörd vi kommer med uppfattas som tomma ord utan substans.
I Joh 8:31-32 säger Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Jesus var alltigenom sann, alltigenom äkta. Han mötte det mänskliga livet, sådant som det verkligen är. Vi är kallade att följa honom också i det förhållningssättet. Den väg som Jesus valde att gå, var inte maktens och styrkans väg. Han gick svaghetens väg. Det är också vår väg.
I 2 Kor 12 talar Paulus om den vägen. Han beskriver en svaghet hos sig själv, och ingen mer än Gud och han vet vad det handlade om, men den plågade honom och han bad Jesus gång på gång att få slippa den, att få bli fri från sin svaghet. Men det svar Jesus ger honom är ett annat än det Paulus ville ha. Jesus svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” och Paulus inser så småningom vad detta innebär och säger: ”Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.”
När vi vågar vara äkta, mot oss själva och varandra. När vi vågar låta livet, sådant som det verkligen är, utan skygglappar, möta vår tro på Jesus Kristus, så kommer vi att finna att tron bär. Vi kommer att finna att Jesus är där, nära. Han är närvarande där vi inte vågade tro att han kunde finnas. Inte bara i trosvissa och jublande lovsångsmöten, utan också mitt i alla våra vardagliga bekymmer eller i vårt livs stora kriser.
Och när vi vågar vara öppna och ärliga, så blir också kraften i vårt vittnesbörd så mycket större. Då, när vi visar vår svaghet och vårt beroende av att Kristi kraft omsluter oss, så kommer vi att få människor att se vem Jesus är. För då är det äkta och kan landa också mitt i deras liv.
Det här har varit en ganska vass predikan, en betoning av de risker vi som kristna ställs inför, och det vore nu frestande för mig att komma med en liten knorr som säger att det inte är så farligt ändå, att Jesus älskar dig och allt är frid och fröjd. Men nån sån knorr ska jag inte avsluta med.
Jesus älskar dig sannerligen, och det finns ingen makt i världen som är stark nog att rycka dig ur hans hand om du vill tillhöra honom. Men Jesus älskar också alla de människor som ännu inte lärt känna honom. Och han har gett dig och mig uppdraget att berätta om denna kärlek. Och det är i ordens allra mest bokstavliga betydelse ett livsviktigt uppdrag.
Vi behöver inte skrämmas av de hot mot Kristi kyrka som kommer utifrån. Det är bara och kommer aldrig att vara annat än tomt buller. Det finns ingenting som kan förgöra Kristi kyrka på jorden. För det är inte vi människor som har tagit initiativ till den eller byggt den. Det har Jesus själv gjort. Han säger till Petrus efter sin uppståndelse: ”… du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18)
Kristi kyrka kommer att finnas tills den dag Jesus kommer och hämtar henne hem till sig, och den eviga glädjen tar vid.Men vi behöver vara vakna när det gäller de hot som kommer inifrån, i den kristna gemenskapen och i oss själva. Vara vakna över likgiltighetens och falskhetens risk.
Och vi behöver be att det inte ska bli så att Jesus en dag säger till vår förening eller till oss enskilt vad han sa till församlingen i Laodikeia: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken varm eller kall, men ljum…”
Text: Håkan Lindberg
Foto: Carina Brandt