I en soffa i allrummet ute på Skogsbrynet på EFS-gården i Åsljunga ligger ett helt gäng ungdomar under täcken och snackar. Samtidigt kör ett annat gäng lite sång och dans i korridorerna. Ljudnivån är hög, skratten ekar och de pratar i mun på varandra. Endast tre dagar återstår av årets konfirmationsläger på EFS-gården i Åsljunga. Ungdomarna gör det mesta av tiden. De är verkligen inte redo att åka hem!
På frågan om vad konfaläger är för något svarar de alla i mun på varandra: gemenskap, bästa lekarna, riktigt bra ledare, galna människor, nattbad, andakter, galenskaper…
Ina lägger till:
– Det bästa var att döpas här, säger hon. Hela familjen kom och det var verkligen speciellt.
De flesta av tjejerna i soffan medger att de inte var speciellt taggade på att åka på konfirmationsläger och vara borta från sina kompisar i över tre veckor. De flesta ändrade sig under förträffen som istället fick dem att längta till lägret för någon tog det några dagar in på lägret för att komma in i det.
– Det är som man är i en helt annan värld, säger flickorna. Som om det som finns därute inte hör hit.
På frågan hur det kändes att få familjen till lägret under besöksdagen vrider de lite på sig och menar att det kändes lite konstigt att få in dem i denna värld.
– Det var bra att de åkte igen, säger någon med ett skratt.
Årets konfapräst Magnus Lennartsson berättar att man för tre år sedan flyttade man sin redovisning till besöksdagen.
– Vi ville göra lite mer av dagen och det har uteslutande varit positivt, säger han. På så sätt kan fler komma än på själva konfirmationsdagen då det kan vara problem med plats. Det betyder också att konfirmationsdagen blir lite mindre stressig för alla parter och konfirmanderna och deras gäster kan komma iväg för att fira lite tidigare på dagen. Många har gäster som rest långt.
Att ha redovisningen under lägret ger också ungdomarna möjlighet att suga på karamellen att de gjort något tillsammans. Sista veckan blir inte heller så full av övning som förut utan man kan fortsätta lite som vanligt.
– Under konfirmationsgudstjänsten har vi en kort liten redovisning men fokus ligger på själva gudstjänsten, säger Magnus.
Malin Ohlsson, årets lärare, lägger till att många av föräldrarna under besöksdagen grät när de hör ledarna berätta om vad som hänt med deras ungdomar under lägret och om hur viktiga dessa veckor är för dem. Det visar också att det är viktiga veckor för föräldrarna.
Nere i köket i källaren sitter Alvin och Anne. Alvin har funnits med lite grann i EFS-kyrkan i Helsingborgs verksamhet, mest genom KRIK. Även han medger att han inte var alltför taggad att åka iväg under så lång tid även om hans storasyster som konfades för några år sedan berättat om hur bra det var.
– Men det är ju superbra , säger Alvin med ett leende. Och maten är grymt god!
Han fortsätter:
– Vi är rätt duktiga på att smyga ut på nätterna…. att bli jagade av ledarna, speciellt Max och Stoffe, är väldigt kul!
Alvin menar att blandningen av lekar, undervisning, bus och andakter är bra, en blandning av lek och allvar helt enkelt.
– Det som betytt mest är nog vittnesbörden som ledarna har delat, säger Alvin. Det blir på riktigt liksom.
Anne är ledare på ett konfaläger för första gången. Hon ser erfarenheten som en stor utmaning, på alla plan.
– Allt ifrån att hålla en andakt, till förbön, svara på frågor till att leda lekar är en utmaning men väldigt kul, säger hon.
I början var det lite svårt att veta var gränsen mellan kompis och ledare gick men Anne tycker nu att hon har hittat den.
– Många saker som konfirmanderna gör i bus är ju faktiskt väldigt roliga men som ledare får man skärpa sig och inte skratta åt allt, säger hon med ett leende.
Att lägret har förändrat ungdomarna står helt klart. Ingen är redo att åka hem, de har vuxit, de har lärt sig mycket både om tron och sig själva. Ett konfirmationsläger är livet och läran allt i ett. Några av ungdomarna berättar om samtalen de har med ledarna runt matbordet då de frågar och får svar. De har lärt sig mycket om Jesus och tron som de inte visste förut. De har fått utlopp för känslor, både glada och mer ledsamma under andakterna. De har fått tänka till, ta ställning och deras liv är lite förändrat för alltid.
Text och foto: Helena Eriksson