Går du i flyttankar? Alla flyttar är inte roliga. Hela hösten består av flytt för oss. Först flyttade vi, snart flyttar svärmor & svärfar och därefter min svägerska med familj. Fåglarna flyttar också. På hösthimlen ser vi plogmönster och jag undrar vart fåglarna känner sig hemma? Här eller i Afrika? Eller har de två hem, som vi?
Min studiekamrat Lotta på Johannelunds prästutbildning hade knappt gått en termin, när hon fick yrsel och dubbelseende. Igen. Hon kände igen symtomen. Det visade sig att cancern i hjärnan kommit tillbaka. Hon kände till risken, men det hindrade henne inte att leva och att drömma. Hennes dröm var att bli präst. Det fick hon bli för sina vänner. De som stod henne närmast berättade att det var hon som bar dem och inte tvärtom. Att hennes starka och varma Gudstro gav dem hopp. Hon dog alldeles för tidigt, men hon hade levt ett helt liv. Hon kände sig hemma hos Gud och det gjorde henne trygg. Göte Strandsjös psalm 774 dyker upp i huvudet. Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn, så var det för mej att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.
Det tar ett tag innan man känner att ens nya bostad är ett hem, men för oss gick det snabbt! Utom för minstingen. Hon grät sig till söms många kvällar. Det känns i mammahjärtat. Jag försökte trösta, hålla om henne, torka tårarna och sa, att det är OK att känna så. Förstår att du saknar ditt gamla hem, men vet du vad – huvudsaken är att vi har varandra. Hon somnade tryggt med handen i min och säkert tio gosedjur runt sig. Så är det tyvärr inte för alla barn. Många saknar ett riktigt hem. Flickan jag tänker på är ett år yngre än min dotter. Hon och hennes mamma är asylsökande som väntar på att bli utvisade… de får inte stanna för att de kommer från fel land och med fel omständigheter. Men än är inte sista ordet sagt. Väntan och ovissheten är värst. Där hon bor nu är inget hem. De är kristna och kyrkan har blivit ett ställföreträdande hem. Men när rädslan kommer gör det ont i mammahjärtat och i Guds hjärta. Trots att hon är bara åtta år, har hon sett mer än de flesta vuxna gjort. Åtta år på flykt gör något med en. Vad säger man till en rädd åtta- åring? Vad skulle Jesus säga? Jag tänker mig att Jesus håller hennes hand, torkar hennes tårar och säger. Jag förstår att du är rädd. Det är OK att känna så. Huvudsaken är att vi har varandra. Jag skall inte lämna dig eller överge dig. Ett ljus i höstmörkret är dock Jesu löfte om att den som kommer till honom, skall han inte utvisa (visa bort) Joh 6: 37. Alla flyttar är inte roliga, men hos Jesus har vi ett hem oavsett vart vi befinner oss på jorden eller i Himlen.
Text: Therese Bjerle, präst i Lerbergets samarbetskyrka EFS/Sv kyrkan.
Foto: Privat