Sällan träffar man på någon som är så osjälvisk. Som på frågor om hans önskningar för sig själv alltid har svar som handlar om andra. Han längtar efter att kunna hjälpa andra att må bra, att kunna få andra att slappna och vara sig själv utan att bära masker. Axel Sjölin är 17 år och redan väldigt medveten om andras känslor.
Axel kliver på tåget i Perstorp såsom så många gånger förr. Varje dag åker han till skolan från Åstorp, där han bor. Han har valt att gå kemi/industri/natur/teknik-programmet på Perstorps gymnasium vilket kräver en hel del av honom.
– Jag vet inte vad jag vill arbeta med senare i livet men jag känner att detta program ger mig en stadig grund till vad det nu blir längre fram, säger Axel.
Han trivs mycket bra i skolan. Man satsar mycket på gemenskap och att de olika klasserna ska ha stark sammanhållning. Axel sitter med i elevrådet för att kunna påverka just detta. Den dag då Livsluft träffar honom har skolan hyrt en hel biosalong och ska tillsammans se den nya Star wars-filmen. Det är kompisarnas förtjänst att Axel hamnade i elevrådet.
– De röstade in mig för de hade hört att jag var duktig på att arrangera saker och har en stor drivkraft, säger han.
Axel tvekar inte att bada i havet i december månad!
Axel är uppvuxen i en kristen familj där pappa bland annat var med och startade det legendariska Ankaret. Sedan barnsben har han varit med föräldrarna i S:t Mikaels samarbetskyrka där de sjöng med i kören. Han berättar att han satt i barnvagnen och lyssnade. När han själv blev gammal nog började han sjunga i barnkören.
När det var dags för att konfirmeras var Axel inte riktigt på hugget. Han trodde att kyrkan var en plats där endast äldre människor fanns så när han något motvilligt åkte till konfalägret i Åsljunga blev han glatt överraskad.
– Det visade ju sig att det fanns unga människor som brann för Jesus också, säger han och småskrattar. Det var på konfalägret som jag riktigt förstod Jesus storhet och vad han betyder.
Nästa anhalt blev ungdomsgruppen i EFS-kyrkan i Ängelholm.
– Jag trodde det skulle sitta en 7-8 stycken där men det var ju en riktigt stor grupp, säger Axel. Vi var någonstans mellan 30-40 st.
När man hör Axel prata handlar det mycket om att kunna vara sig själv. Om att kunna slappna av och lägga undan alla masker. På ungdomsgruppen fann han en plats där han själv kunde göra just det. Han såg också att det var just det som alla ungdomar kunde göra, slappna av.
– Jag var två olika personer, speciellt under högstadiet, säger Axel. En i skolan och en i kyrkan. Nu är jag samma person överallt. Vissa av mina kompisar tycker det är konstigt att jag vill hänga i kyrkan, andra bryr sig inte alls och det finns ju faktiskt de som vill prata om det också.
Idrotten tar en stor plats i Axels liv. Fotboll började han spela ”för det gjorde man”. Han blev målvakt och saknade efter ett tag att röra på sig lite mer. Då började han spela innebandy där han är utespelare och det är mer fartfyllt. Numera tränar han även lillebrors lag.
Axel går lärjungaskolan detta läsår och han har börjat finnas med i ledarskap, både inom kyrkan och i sportens värld. Han säger att han älskar att leda barn och ungdomar men om man lyssnar riktigt noga hör man att det är speciellt barnen har brinner för.
– Jag älskar att jag kan sprida det jag själv har lärt mig, säger Axel och funderar lite. Att få barnen att förstå det som jag har förstått. Jag tror att jag är lekledaren som får barnen att skratta, ha kul och är den som inte är så seriös.
Genom att få barnen att slappna av får han dem också att lyssna på honom. Och det tar oss tillbaka till början. Längtan att få människor att slappna av så de kan vara sig själv på alla vis är stor. Axel är mycket medveten om sin roll här på jorden redan i denna unga ålder. När man ser honom röra sig med människor ser man att andra är oerhört viktiga för honom. Man ser att han mår bra om andra mår bra. Vilken gåva!
Text och foto: Helena Eriksson