Solen skiner. Himlen är klarblå med några moln som njuter i vinden. Havet glittrar varsamt och vackert. Träden börjar så sakteliga att grönskas. Vid vägs ände kommer man till färjan. Färjan som tar sex bilar som mest över till Ytterön och Östra Hästholmen. Turen tar endast ett par minuter. När man kör av färjan lägger sig lugnet direkt. Man är i en annan värld. Så nära men ändå så långt borta. En bit in på denna ö ligger den lilla EFS-föreningen Östra Hästholmen. Vilket paradis!
EFS missionshus på Östra Hästholmen
Missionshuset är ett rött litet hus med vita knutar. Det är tydligt att det är nymålat och den gula dörren välkomnar. Föreningen har just fått två nya medlemmar och består nu av nio medlemmar där den äldste fyller 80 år till sommaren medan flera är i 30-årsålder med några i åldrarna däremellan. Familjen Olsson, med Margareta i spetsen, är drivande i föreningen.
– Vi firar gudstjänst en gång i månaden då olika präster kommer och predikar, säger Margareta som är föreningens ordförande. Musiken brukar vi ta hand om själv och det brukar komma ett 30-tal till gudstjänsterna och den efterföljande fikan.
Missionshuset har idag inget kök eller toalett. Vatten har nu dragits fram så nu samlar man in pengar för att kunna dra in vattnet i huset och bygga ut så en toalett får plats. Man tycker att hållbarhet är viktigt och allt porslin, kylskåp och annat de använder är gåvor och/eller har köpt på loppis.
– Vi hoppas kunna hitta spis, handfat och annat på samma sätt, säger Margareta. Vi kommer själva att anordna en loppis för att få in pengar till bygget.
I början av 1900-talet gick en väckelsevåg genom östra Blekinge. Kyrkorna och missionshus i olika samfund var fulla av människor. Så var det också på Östra Hästholmen. Familjerna var stora med många barn men när traktorn kom behövdes färre människor i jordbruket och fisket trappades ner. När sedan färjan kom började fler och fler att arbeta på LM Eriksson i Karlskrona och invånarantalet på ön sjönk. Med detta lade flera missionshus ner och idag finns endast EFS-föreningen kvar.
– Vi vill vara en motvikt till allt som läggs ner, säger Margareta och hennes man Alf, vars far var ordförande i 50 år, håller med. Det viktigaste är att Guds ord predikas!
Förra året startade man luciafirande i missionshuset och man har även skördefest. Då är det fullt i det lilla missionshuset. Skördefestens inkomst går till att upprätthålla missionshuset men även till mission. Missionshuset används av olika föreningar när de har möten.
Hur klarar då nio personer av att dra runt allt detta?
– Man får hjälpas åt, säger Margareta. Vi frågar om hjälp och folk vill gärna finnas med även om de inte är medlemmar hos oss.
Margaretas svärmor, Ines som har bott på ön i hela sitt liv, tillägger:
– Folk som inte är medlemmar idag har förfäder som varit medlemmar. Det ligger i deras hjärtan.
Ines Olsson, Alf Olsson, Margareta Olsson och Robert Månsson
Ines bjuder till till fika i hennes hemtrevliga hem. Hon berättar om hur livet på ön såg ut i hennes ungdom. Om de stora familjerna, om fisket och jordbruket. Man levde i självhushåll på den tiden. Hon menar att livet förändrades på ön när tvättmaskinen kom.
– Innan dess fick vi ner till vattnet för att tvätta. Ibland fick vi till och med ta båten en bit ut i vattnet för att skölja tvätten.
En stor förändring var naturligtvis även färjan. Den går varje kvart mellan klockan 5-24 men jouren finns där dygnet runt för blåljustrafiken skull. Om man behöver åka under natten kan man alltid boka tid. På så sätt får man exempelvis posten på förmiddagen och även morgontidningen kommer på morgonen. Idag finns allt som behövs på ön och man är stolta över att vara en av de första öarna som skaffade kommunalt vatten och även fiber. Det enda som fattas är en affär.
– Men då skulle vi nog köpa oss fördärvade, säger Ines och skrattar.
Yngre flyttar återigen ut till ön och gemenskapen är stor. Robert Månsson kommer ursprungligen från Lomma men stortrivs på ön.
– Här kan man vara med och påverka livet och man ser skillnaden, säger han.
Det är tydligt att ö-livet är speciellt och annorlunda. Gemenskapen mellan de som bor på ön är stor, man känner varandra, man håller koll på varandra. Man hjälps åt, och strävar mot samma mål. På sätt och vis känns det som ett stort kollektiv.
Margareta är enkel och rättfram och menar att man inte behöver krångla till det så mycket. Man kan hålla sig till det enkla.
– Så har det alltid varit och så kan det fortsätta vara, menar Margareta.
Sällan är man så inspirerad som efter ett besök på Östra Hästholmen. Drivet, längtan och gemenskapen är lika stor som i en förening med fler medlemmar. Det är ingen skillnad. Att sprida Guds ord är det viktigaste. Och det gör man bra på Östra Hästholmen.
Text och foto: Helena Eriksson