Han kommer gående på grusgången upp mot kyrkans ingång. Prästskjortan är på och leendet varmt. Hans handslag är tydligt och visar på livserfarenhet. Kyrkan har varit hans arbetsplats i hela 29 år men nu närmar sig nya tider. Pensionen närmar sig. Han har semester nu, en semester som övergår till pension i början av juni. Inge Wahlquist sitter ner med Livsluft och pratar om sin kallelse till tjänst i Guds rike.
– Jag hade tänkt stanna ett år till så jag nådde 30 år i Västerkyrkan, säger Inge Wahlquist med ett finurligt leende på läpparna. Men nej, det är dags nu och 29 år är rätt bra det med!
Inge växte upp i Kristianstad i en familj som inte hade något kyrkligt engagemang. Familjen bodde granne med Gunnar Rosendal som var kyrkoherde i Osby och som tillsammans med några prästkollegor startade Gratia Dei Stiftelsen. Fader Gunnar, som han kallades, byggde bland annat ett kapell, Den Himmelska glädjens kapell. Det var genom Fader Gunnar som Inge lärde känna Gud och kristendomen närmare och han blev korgosse i kapellet.
– Här fick jag känslan för heligheten, säger Inge och tänker tillbaka. Några år senare satte EFS-föreningen upp en barack i närheten där man hade barn och ungdomsverksamhet, där kom jag också med.
Alltså fick Inge redan vid tidig ålder känna på både det högkyrkliga och det lågkyrkliga. Kallelsen till prästerskapet kom någon gång under gymnasiet:
– Jag hade valt helt fel linje, säger Inge och skrattar till. När jag pratade med studierektorn tyckte han att prästyrket skulle passa mig bra.
Inge fick fundera kring det där. Under barn- och ungdomstiden var han blyg och hämmad i skolan han säger att de andra måste ha tyckt att han var tråkig. När han nämnde detta för studierektorn och undrade hur det skulle fungera om han blev präst fick han till svar ”det kan du öva bort, du är duktig på att lyssna”.
Så blev det, Inge läste till präst vid Lunds universitet och när det efter prästvigningen blev dags för den första gudstjänsten var han nervös, riktigt nervös. På den tiden hade man inget adjunktsår så han hade inte fått prova på innan. Men det gick bra och han började en tjänst i Rödeby församling i Blekinge. Han stannade i nio år. Sedan ville han komma närmare sin mor som blivit ensam då Inges far gått bort.
– När jag skulle sluta mötte jag en ung flicka på kyrkogården, berättar Inge. Hon presenterade sig som mitt allra första dopbarn.
Inge ler när han tänker tillbaka.
Det fanns en tjänst på 75 % ledig i Västerkyrkan och den fick Inge. Han har fortsatt att arbeta 75 % under alla år och han har kört buss vid sidan av. Det gjorde han ända tills för tre år sedan. Han har för det mesta haft det bra i Västerkyrkan. På frågan om vad som varit det bästa i kyrkan kommer svaret snabbt:
– Människorna! Människorna man möter. Här har vi en trogen församling som man kommer in på livet.
Under åren har Inge bland annat infört kyrkfikat i församlingen. Några var skeptiska till detta i början men det har slagit mycket väl ut och är idag en viktigt mötesplats. Det var också viktigt för Inge att starta smågrupper och bibelstudiegrupper
– Det får inte bli en envägskommunikation av prästen på söndagen, säger han. Man måste få tid att tillsammans reflektera och fundera.
Konfirmationsarbetet har alltid varit viktig för Inge och han gör en sista arbetsuppgift i slutet av maj då han åker med konfirmanderna till Berlin. När Inge kom från Rödeby tog han med sig deras arbetssätt med konfirmationsassistenter, något som lever kvar i pastoratet än i dag. Det är han stolt över.
Eftersom Västerkyrkan är en samarbetskyrka måste Inge rotera en del i pastoratet men han har till allra största del sin tjänst i just Västerkyrkan. Han, och övriga anställda i kyrkan, har sitt kontor i församlingshemmet i Hässleholm men han är inte förtjust i hur man organiserar kyrkorna och tjänsterna längre. Det passar bra att sluta just nu.
Erik Abrahamsson är ordförande i EFS-föreningen i Västerkyrkan:
– Inge har ju varit en viktig del av Västerkyrkan under lång tid. När man pratar med folk utanför kyrkan och nämner Inge så kopplar de ofta direkt till Västerkyrkan. Inge har en förmåga att få kontakter utanför kyrkan och ge en positiv bild både av Västerkyrkan, Svenska kyrkan och den kristna tron till många icke-kyrkligt aktiva.
Erik fortsätter:
– Vi hoppas att Inge nu får ännu mer tid till sådant han är intresserad av, som resor och järnvägsmuséer. Samtidigt ser vi med förväntan fram mot att Christian Sturesson övertar Inges tjänst i Västerkyrkan.
Hur blir det då att vara pensionär? Inge känner både bävan och förväntan inför vad som komma skall. Att han kommer att bli stillasittande är det ingen risk för. Han är reseledare och kör mest på östra Tyskland men tycker även om att resa på egen hand tillsammans med sin särbo. Modelljärnvägen är också ett stort intresse och han har haft en guidning senast den dag Livsluft träffar honom. Präst kommer han att fortsätta vara livet ut och han kommer att vikariera när det behövs. Västerkyrkan kommer att förbli hans hemförsamling, där hör han hemma. En ny fas i livet är snart här!
Inge kommer att avtackas i Västerkyrkan den 17 juni kl 10.00. Välkommen!
Text och foto: Helena Eriksson