När vi efter en kort natt och en lång resa landat i det heliga landet tror jag många av oss fick nypa oss i armen för att påminna oss om att vi faktiskt var där. På platsen där Jesus fötts, levt och uppstått. Ständigt återvände vi till det hebreiska ordet Hineni, vilket betyder Här är jag. Vi var där för att Gud ville att vi skulle vara där, för att vi blivit sända dit.
Under tio dagar fick vi besöka flera olika platser, både platser som var helt okända för oss och platser som hör till många människors ”att-göra-lista”.
Anders Sjöberg och Iren Kärrbrant var resans guider.
Med Anders Sjöberg och Iren Kärrbrant som guider blev vårt kunskapsbibliotek rejält påfyllt i avdelningarna för historia, teologi, politik, geografi och religion.
De första dagarna bodde vi i Nahsholim vid Medelhavets kust. Vid flertalet tillfällen, bland annat i Zikron Yachov, fick vi stifta bekantskap med välgöraren Baron de Rothschild. Denne man gav stort ekonomiskt stöd när sionisterna under slutet av 1800talet började arbeta för upprättandet av en judisk stat. Något som blev verklighet 1948 då Israel utropades som självständigt.
Vår fantastiske busschaufför David tog oss även till berget Karmel som ligger i norra Israel. Karmel betyder Guds vingård och det var på detta berg som Elia kunde bevisa för Achav och hans Baalsprofeter vem som är den sanne Guden.
På gränsen till både Syrien och Libanon ligger Dan, ett naturreservat med arkeologiska utgrävningar från ca 2000 f.Kr. Att se ”Abrahams port” och tänka att mina ögon tittar på samma port som Abraham själv sett ger verkligen en känsla av historiens vingslag.
Nästa boende låg i Tiberias, vid Genesarets strand. Nära Tiberias ligger Magdala (Migdal). I en nybyggd kyrka, där källarvåningen byggts som en synagoga och övervåningen var en kyrka uppförd som en hyllning till kvinnor, firade vi mässa. Golvet i källaren var samma stenar som legat där under Jesu tid. När vi stod på dessa stenar och tänkte att på andra sidan altarringen firar Petrus, Maria Magdalena och de andra lärjungarna samma måltid var det svårt att inte bli berörd.
Efter dopp både i Genesarets sjö och i Döda havet tog bussen oss mot Jerusalem. Denna stad som på hebreiska har en pluraländelse. Jerusalem finns både på jorden och i himlen. När David för ca 3000 år sedan intog staden byggde han åt sig ett palats som nyligen hittats genom arkeologiska utgrävningar. Några hundra år senare lät kung Hiskia bygga en underjordisk tunnel för att förse staden med vatten när anfall utifrån hotade. Många av oss vadade i det svala vattnet genom denna trånga och mörka tunnel och kom ut i ljuset vid Siloadammen, platsen där Jesus gett synen och ljuset tillbaka till en blind man.
Vissa människor har fått uppleva ett hänsynslöst mörker och fick aldrig se ljuset. Dessa människors öden beskrivs på ett starkt sätt på Yad Vashem, minnesmonumentet för förintelsen och dess offer. Efter ett besök där fylls man av en klump i magen och en oro över vad människan egentligen kan åstadkomma för ondska.
Judarnas stora högtid Yom Kippur, stora försoningsdagen, inföll under vårt besök. Då stannar hela staden upp, man kan sitta mitt på gatan och lata sig för inga bilar kör. Judarna fastar och ber intensivt till Gud om försoning och att få stå kvar i livets bok ett år till. Vi firade mässa i en luthersk kyrka och predikanten uppmanade oss att vara tacksamma för att Jesus en gång för alla försonat oss med Gud.
Vår resa innehöll också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de Livsluft som då måste skrivas.
Därför avslutar jag med att säga som våra guider Iren och Anders brukade säga ”Det får ni veta mer om nästa gång ni kommer till Israel!”
Text: Kristina Hellaeus, församlingspedagog i St Knut, Lund samarbetskyrka med EFS
Bild: Göran Nilsson