”Kyrkans uppgift är att vara ett hoppets tecken.”
text och bild: Kristoffer Lignell
Karismatisk och sakramental. Anställd men utan lön. Social och introvert. Pastorn som blev präst som inte valde sin egen väg. Förkunnaren i rampljuset som längtar till öknen och stillheten. Livsluft möter Magnus Tunehag.
Självklart kommer Magnus på cykel från hemmet i Dockan. Han har acklimatiserat sig väl i Malmö, dit han och frun Ragnhild flyttade för tre år sedan från Linköping. Äldste sonen Daniel bor i USA och den yngre Jakob bor kvar i Linköping.
Stockholmsfödde Magnus Tunehag, 55 år i sommar, har sina rötter i Örebromissionen, senare Evangeliska frikyrkan. Efter många år som skolevangelist, ungdomspastor och förkunnare var han år 1996 med och grundade Johanneskyrkan i Linköping. Det är här, i mitten av 90-talet, som han fick smak för den lutherska teologin, sakramenten och liturgin. Från Holy Trinity Brompton, Alpha-församlingen i London, tog han intryck av deras sätt att förena god liturgi med en öppenhet för det karismatiska och Johanneskyrkan började snart fira en liturgisk mässa varje vecka.
– Jag har alltid sagt att jag varit känslomässigt sakramental i många år.
Efter 10 år i Johanneskyrkan kom han till väg ände. Det som först såg ut som utbrändhet visade sig vara en större livskris. Han hade då stått i församlingstjänst sedan 18 års ålder och bara kört på. Han sa upp sig och började så småningom att arbeta på Ikea.
– Det är något av det bästa jag gjort.
Tältmakeriet gav honom självförtroende att han funkade socialt även utanför kyrkan, en mental avlastning och inte minst goda kollegor.
– De är ju så nyfikna på tron. Jag hade ju åtta kollegor med mig på prästvigningen. Det finns ingen rädsla, inga tabu. Så det jag föreställde mig att folk inte skulle våga prata eller tycka det är pinsamt var helt fel, de är helt öppna. Kristna ska vara mycket mer frimodiga. Inte att vittna, i betydelsen att argumentera och köra apologetik. Men bara berätta det vi är med om.
Det märks att Magnus kommer igång när han talar om sina kollegor på Ikea. De betyder mycket för honom. Att han får dela sitt liv och tro med dem är bara en naturlig del av deras gemenskap. När kollegor delar med sig av sin yoga eller nyandliga upplevelser får man dela med sig av sin tro. Att han är präst underlättar också.
– Svenska kyrkan har ett förtroende vi inte förtjänar och frikyrkan har bristande förtroende som de verkligen inte förtjänar.
Han är idag anställd utan lön av United Öresundskyrkan och arbetar 60% på Ikea i Malmö och det är ett medvetet val. Han och frun Ragnhild, som arbetar som läkare, ser hans tjänst som sin gemensamma kallelse och livsväg.
– Hon har aldrig velat ha en aktiv roll i kyrkan på det sättet, alltså som pastor eller så. Sen har hon alltid varit aktiv som förebedjare, eller husgruppsledare och så hon är ju en ledare.
Samtalet glider in på kyrkan och dess uppgift i världen.
– Att gestalta Guds rike, att vara ett hoppets tecken. Det handlar inte om framgång eller tillväxt, om man är fem eller femhundra, utan alla gemenskaper kan på nåt sätt vara ett hoppets tecken.
På frågan hur han önskar att människor skulle känna igen en Jesu lärjunge dröjer han på svaret och säger sedan:
– Barmhärtighet. Jag tänker på Matt 5:48 som säger: Var fullkomliga så som er fader i himlen är fullkomlig. Parallellversen i Lukas talar om barmhärtighet. Vad är fullkomlighet? Det är barmhärtighet.
Två bibelord han ofta återvänder till är Johannesevangeliets 21 kapitel, berättelsen om Petrus upprättelse och kallelse. Speciellt Jesu svar på Petrus fråga vad som skall hända med Johannes: Vad rör det dig, följ mig.
– Alltså den där jämförelsen som jag levt med under så många år och blivit förbannad på församlingsmedlemmar som är rika och lever glassiga liv medan jag har 12 000 kr i månaden och sliter ihjäl mig och inte får någon uppmärksamhet för det. Men vad rör det dig? Följ du mig.
Det andra är 2 Korinthierbrevet 4:7 Denna skatt har jag i lerkärl. Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.
Han är inte rädd att dröja på svaret men när han väl talar flödar orden. Finns här finns en spänning mellan det aktiva och det kontemplativa? Mellan behovet att synas och längtan efter osynlighet?
– Ja, ja. Jag är en väldigt social person som är introvert. Jag är duktig på att prata, social och se människor men jag har ett stort behov av ensamhet och att dra mig undan. Jag får också mycket energi av att träffa människor, så det är en klurig diagnos jag har. Bekräftelsebehov har man ju hela tiden, uppskattar uppmuntran och att synas till viss del. Men det har nog också renats under resans gång. Man har gått ifrån den här pingstkarismatiska karriärslivet då man skulle bli världsevangelist och bli stor och åka runt och predika. Så har man gjort det och känt att det är rätt tomt. Det ger inte så mycket.
Som Peter Halldorf sagt: Vägen väljer dig. Innan försökte man sätta upp egna vägar, här ska jag ta mig fram och det här ska jag bli och att betjäna en husförsamling på 10 personer eller en församling på 10000, det är inte jag som väljer det. Jag har ett ansvar att förvalta det jag har fått och varar trogen och uthållig i det. Det är det vi kommer att bedömas utifrån. Inte utifrån våra resultat, kvicka predikningar eller snygga gudstjänster utan om vi varit trogen mot det vi fått, har vi förvaltat det, har vi varit uthålliga i det?
Han förenar de två sidorna som kyrkan ofta har så svårt att förena. Men finns det inte en motsättning mellan andlig fördjupning och mission?
– Nej. Jag tycker den bästa beskrivningen av evangelisation är i Apostlagärningarna när Petrus säger: Vi kan inte låta bli att berätta om det vi sett och hört. Men vi har ju inga problem att låta bli idag. Vad bottnar det i? Vi har inte sett och hört på ett sätt som berört oss så mycket att vi vill dela det. Får vi inte möta Kristus på ett genuint och djupt sätt då tror vi att ett program, Alphakurs, sökarvänliga gudstjänster eller teknik skall vara lösningen Men det är inget som slår det genuina vittnesbördet som bubblar upp för att man har den djupa erfarenheten av Kristus. Och den kan vi bara få när vi drar oss tillbaka. Retreaten, bibelmeditationen, examen (en övning i att se Gud i allt) bikten och den andliga vägledningen, det är skatter vi behöver i vår del av kyrkan men som hamnat i träda eller i glömska.
Det handlar om att låta praktiken gå före teorin menar Magnus.
– Smaka och se att Herren är god. Hur inbjuder vi människor att smaka och se att Herren är god? Det är samma sak med evangelisation. Kom och smaka och se, få den erfarenheten, på bönemötet kanske mer än på en Alphakurs, så får vi se vad som händer. Därför måste vi bygga goda kristna gemenskaper och gudstjänster som är slitstarka och hållbara och som förmedlar Kristus.