text och bild: Kristoffer Lignell
Höllviken möter med sol och värme. Veronica lägger till glass, kaffe och ett leende. Livsluft möter en av EFS-gården Höllviksstrands föreståndare, en kontemplativ virvelvind.
Jag möter Veronica på hennes första dag som ensam ansvarig för EFS-gården Höllviksstrand. Telefonen ringer, elektrikern kommer förbi, gäster vill checka in. Några rum ska städas innan glasscafét ska premiäröppnas kl 13.00. Men alla får samma bemötande som jag själv, en glad ton och ett leende.
– Jag känner mig så hemma och ohemma! Jag känner mig så hemma i hela detta. Sen känner jag mig så ny och rå i min okunskap i hur man driver vandrarhem. För mig är allt nytt. Jag ber ofta: ’Herre Jesus Kristus se i nåd till mig, jag klarar det inte själv!’ Så det är jättespännande och jätteläskigt.
Det kan vara svårt att tänka sig att denna aktiva, sprudlande och glada person har en längtan till öknen, stillheten och bönen.
– Jag har alltid älskat bönen och har känt en dragning till bönegårdar och det kontemplativa livet i snart 10 år. Det är en scen från Narinaboken som levt i mig länge. Det är när Lucy och de andra varit i kamp mot isdrottningen och så kommer de in till ett slott, de är jättetrötta på kvällen, och så står det dukat ett bord med massa goda rätter. De vill bara äta men undrar om det är en fälla eller om det är tryggt. Då kommer Aslan och säger ’Varsågoda, det här är till er, vila upp er.’ Nästa dag när de har sovit och ätit gott så är det ut igen. Jag önskar att få vara med skapa en plats där människor som är ute i tjänst skall få komma och ladda batteriet, att inte behöva vara stark utan bara få ta emot, för att sedan gå ut i tjänst igen. Den längtan har växt i mitt hjärta de senaste åren.”
Precis som hon själv är både kontemplativ och aktiv, längtar hon efter att EFS-gården Höllviksstrand också skall få vara det.
– Direkt när jag kom hit kände jag att det här är en plats som är både ock. Jag älskar visionen som finns på den här gården att vara en missionsgård. Gården har fått vara, och skall få fortsätta att vara, en böneplats, viloplats, växtplats och mötesplats. Bön, vila, växt och meningsfulla möten, det landade ju direkt i mig. Det har ju alltid funnits på den här gården men det är väl nu vi börjat formulera våra ledord. Sen fanns det ett bibelord som talade till mig när jag skulle söka den här tjänsten och det är i Mark 6:31 när Jesus säger till lärjungarna: ’Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.’ Det var en text för den här gården. Går det att både vara en bön och retreatgård och en missionsgård? Jag tror att det går.
Längtan finns att gården skall få vara en ekumenisk plats där den evangelisk-lutherska grunden är inte kompromissbar.
– Det här är ingen prestationstro, här kommer jag som jag är, Gud ser mig i min syndiga natur och möter mig och gör mig levande.
Hon är pingstvän sedan flera generationer med en svensk mamma och norsk pappa. Hennes farfar var missionssekreterare Pingst i Norge och hennes morfar och gammelfarfar arbetade som evangelister inom pingst i Sverige Hon gick på den lutherska skolanOslo Kristelig Gymnas och redan här landade hon i en mer klassisk luthersk förståelse av arvsynden och dopet. Men det har varit en resa där hon på senare år mött en befrielse i mötet med sin egen synd.
– Psalm 34 har fått betyda mycket för mig. Att göra upp med skammen i mitt liv. Att inte skämmas för den jag är utan att Jesus Kristus ser mig. Jag är nog en prestationsprinsessa som sedan jag var liten fått höra att jag är så duktig. Men de senaste åren har jag fått uppleva hur Gud säger att jag faktiskt har synd, något jag alltid känt men som kanske skylts över, och att Jesus dog för mig medan jag ännu var en syndare. Men jag får lämna allt till Jesus, också min synd och skam.
Hon och maken Robert hamnade i Malmö i början av 2000-talet för att vara med och strarta United Öresundskyrkan. Där arbetade hon som barnpastor och undervisade på bibelskolan på halvtid under flera år och halvtid på Barnmissionen som projektledare. Hon har även haft eget bolag inom ledarskap och teambuilding. Åren i United, som både ledare, anställd och församlingsmedlem har varit oerhört spännande, jobbiga och lärorika. Det innebar också en resa teologiskt och uttrycksmässigt. Hon är glad och tacksam för sina rötter, det var inte bitterhet som fått henne att gå in i EFS.
På frågan om hur det känns att vara EFS:are svarar hon:
– Det känns helt underbart! Alltså jag har landat hemma! Evangelisk-lutherskt, lågkyrkligt men öppna för det högkyrkliga, och Andens liv, I like it! Jag känner att jag landat teologiskt och känner mig otroligt gott bemött. Jag är väldigt tacksam.
År 2015 började hon läsa teologi på Johanneslund med sikte att bli diakon men sjukdom i familjen gjorde att de planerna lades på is. Lite besviken på att det inte blev något med studierna fick hon jobb i Vellinge kommun och arbete med nyanlända som flyktingguide hösten 2016. Höllvikstrand och Katarina Persson lärde hon känna genom att kommunen hade kvinnodagar på Höllvikstrand med de nyanlända. Den 14 maj 2018 fick hon en ny projektanställning. Sen går det bara några veckor och Katarina tipsar henne om att Höllvikstrand sökte ny föreståndare.
– Det var lite bra för att vara sant.
Tankarna kring att läsa till diakon byggde egentligen på en längtan att få vara på en bönegård och få vara med och skapa en plats för vila, växt och meningsfulla möten, egentligen det vi har här nu, det har jag drömt om länge. Det vi också drömmer om är en kommunitet, en bedjande gemenskap på gården. Den regelmässiga bönen skall finnas på gården men det skall också vara en plats för barnläger och sommargudstjänster, dit jag kan komma och ta en glass med mina barn och ha kul.
Drömmarna är många men hennes mål är klart.
– Jag vill leda människor till ett möte med Jesus. Oavsett vem det är. Och det är inte ett möte med gården först och främst eller oss, utan skapa en plats där man på ett opretentiöst och avslappnat sätt får känna att här är något som är större än mig.
