text: Gunilla Persson bild:Marika Bernadt/Gunilla Persson
Varje år arrangerar EFS i Röke sin välbesökta plantauktion. I år som en utomhusaktivitet på grund av pandemin. Pengarna har i alla år gått till dövskolan i Mwanga i Tanzania. Missionären Gunilla Persson berättar om sitt arbete på missionsfältet i Tanzania och vad pengarna fått betyda för deras arbete.
Min tid i Afrika började redan 65-67 när jag var lärare för svenska barn i svenskskolan i Asmara. Under åren där besökte jag dövskolan i Keren som startades på 1950-talet. EFS-missionären Olle Hagner var den som tog initiativet till detta genom att Dövas Afrika Mission (DAM) hade bildats.
När jag återkommit till Sverige kände jag ganska snart en längtan att återvända så att efter ett par år som lärare i Sverige sökte jag till dövlärarutbildning. Det var tänkt att jag skulle åka just till Keren hösten 1974. Men situationen i Eritrea gjorde att mitt visum dröjde och jag vikarierade i min tidigare skola i Örebro. Men så i början av 1975 ringde man från EFS exp och berättade att mitt visum var klart. Den helgen var det en samling för missionärer på Lötenkyrkan och alla gladdes med mig att jag äntligen fått visum. Ingen lyssnade på radio eller TV den fredagen. På lördagen var det stora rubriker i alla tidningar om att alla utlänningar hade evakuerats från Eritrea. Ingen ville säga att eftersom jag fått visum skulle jag åka och ingen ville heller säga att jag inte kunde åka.
Efter mycket bön och vånda bestämde jag att jag inte skulle åka utan jag fortsatte mitt arbete i Örebro.
I slutet av 70-talet hade DAM tillsammans med motsvarande organisationer i Finland och så småningom även Tyskland fått förfrågan om att starta en skola i Tanzania eftersom man inte visste hur det skulle bli i Eritrea. Jag följde med på en resa dit när Gunnar Svensson skulle dit för planering. Med på resan var också Anni Kauppinen från Finland som hade arbetat många år i Eritrea.
Följden blev att jag blev kallad att åka dit från hösten 1980. Anni och jag fick vara med i planeringen för skolan och vi tog mot de första eleverna i början av 1981. Det var en svår tid i landet med brist på det mesta . Vi fick också flytta med eleverna två gånger innan vi kunde landa i skolan i Mwanga som var under uppbyggnad med svenska SIDA-pengar.
Någon gång på 80-talet hade man i kvällssyföreningen i EFS Röke börjat sälja plantor till varandra och man skickade ut pengar så jag kunde använda där det särskilt behövdes. Jag hade hand om ekonomin på skolan under alla år. Någon berättade för mig nyligen att jag hade skrivit om att vi behövde skaffa speglar som användes när vi hade talträning med de döva barnen. Vi använde teckenspråk men de som hade möjlighet skulle också få möjlighet att lära sig tala om än med en annorlunda röst.
Vi hade morgonbön på skolan och gick till gudstjänst varje söndag. Det fanns människor som skrattade åt oss när vi teckentolkade gudstjänsterna. Vad förstår eleverna av era gester. Ja nog undrade jag väl hur mycket som gick fram. Inte så lätt att förstå allt som sades i långa predikningar på swahili och så ge eleverna detta med teckenspråk. Men vi fick bevis hur Gud använde sina vägar att nå dem. Vi hade kommit upp i bergen i Lushoto när en elev blev svårt sjuk. Vi fick skicka henne till kyrkans sjukhus . Efter ett par dagar lyckades vi få kontakt med sjukhuset men läget var fortfarande allvarligt och i värsta regntiden måste vi starta vår bil utan fyrhjulsdrift och åka iväg och söka upp familjen. Jag körde och hade en lärare med mig och jag minns hur jag flera gånger sa till honom: det här går inte på slingrande lerhala bergsvägar. Men vi kom fram och den dagen hade det vänt för flickan. Vi måste åka tillbaka till skolan sent på natten. Jag kommer aldrig glömma när jag dagen efter i klassen med elever som gått i skolan drygt ett år berättade om hur tacksamma vi var att flickan var frisk och att resan gått bra. Då räcker eleven Hosiana upp handen och på sitt sätt uttrycker hon: ”Men vi bad för er igår och vi har bett för Ingiahedi som eleven hette.
Det hände mycket under åren då det var fantastiskt att ha en extra slant att få bidra med.
När vi skulle ta emot elever andra året var det två bröder som vi hade på listan. Den äldre var för gammal att starta skolan så vi tog emot lillebror Daniel. Men när han varit hemma på lov kom en dag pappan med storebror Enock och vädjade om plats. Han hade varit några år när han blev döv efter sjukdom. Men det hade gått många år. Men många gånger tackade vi Gud att han kom till oss. En elev med stora ledaregenskaper och en stor förtröstan på Gud. Han blev uttagen att gå vidare till secondary-school men skulle inte haft möjlighet till detta om det inte varit för extrapengarna som skickats. Efter sin avslutade skola kom han till oss som elevassistent.
Jag åkte tillbaka till Sverige 1999 och några år efteråt fick jag ett sms att han börjat prästseminarium. 2010 var jag med i Tanzania när han prästvigdes,- ett stort under. Enock får betyda mycket för så många, både döva elever och deras familjer. Han var också inbjuden till Malmö på Svenska kyrkans Världens fest 2012 och höll i ett seminarium om hur det är att var döv och arbeta i kyrkan i Tanzania. Vi hade en samling med honom här i Röke. Någon frågade hur det blev så att han blev präst. Han sa då ungefär så här. ” När jag hemma i Arusha upplevde att jag inte kunde höra och jag hade inte lärt mig läsa. Då sa jag inom mig ; Gud om jag någon gång ska förstå vad som står i Bibeln så vill jag tjäna dig.” Och det får han verkligen göra.
Pengar som samlats in här har fått betyda mycket på olika sätt under årens lopp. Det är inte lätt att få ekonomin att gå ihop. Det har varit många hål att stoppa in dem i. Nu har jag varit i kontakt med skolan och deras stora behov just nu är att reparera matsalen och att kunna skaffa nya däck till skolans bil. Så varje krona är viktig.
Tack till alla som bidragit på olika sätt till att jag nu kunnat skicka ut drygt 26 000 kr i år. Gud välsigne er alla.
