text och bild: Kristoffer Lignell
Hur är det att ha valt att leva i isolering från omvärlden? Kan vi andra lära oss något av det monastiska livet i pandemin? Har corona avslöjat något om oss och vårt sätt att leva? Och vad kan ett 1300-tals helgon lära oss idag? Livsluft sitter ner med Sr Katarina OP i Sankt Domikus kloster utanför Lund.
Syster Katarina är uppvuxen i byn Västra Tollstad, nedanför Omberg. Hon utbildade sig till arbetsterapeut men bar på en odefinierad längtan efter något annat. Längtan fick henne att börja besöka kloster och sakta växte en kallelse fram. Hon hamnade i Klaradal, ett svenskkyrkliga kloster i franciskansk anda.
– Det var väldigt rikt och lärorikt men det var inte min typ av kallelse. Jag behövde mer utrymme och avskildhet. De har ju en stark diakonal kallelse samtidigt som de har ett rikt böneliv. Efter nio år bröt jag upp därifrån. Jag hade inte gett de sista löftena ännu så jag var fri att lämna, men det var ett stort steg.
Vägen fortsatte till Uppsala för studier. År 2009 konverterade hon till Romersk katolska kyrkan. Hon hade kontakt med ett kloster i Frankrike som hon utforskade och besökte.
– Under den tiden träffade jag en av systrarna från Rögle och började åka hit. Jag blev berörd av bönelivet i kapellet. Det var mycket som liknade det jag mötte i det franska klostret och vår kongregation har ju fransk anknytning. Det innebar också en fantastisk möjlighet att få studera mer då jag inte varit katolik så länge. Eftersom jag hade levt ordensliv en längre tid bedömde systrarna att jag kunde träda in i kommuniteten relativt snabbt. Gud har lett mig ett steg i taget.
Du säger att Gud lett dig ett steg i taget. Vi vill ju ofta se alla steg och ha hela bilden innan vi vågar gå. Jag blir själv ofta frustrerad över att behöva vänta på nästa steg, i den här tiden, på nästa presskonferens med Tegnell.
– Jo, vi har ju ett kontrollbehov, kanske speciellt i Sverige där de flesta har en så hög materiell standard. Vi tror att vi kan kontrollera ganska mycket och nu när det tas bort så skapar det frustration, rädsla och osäkerhet. Skillnaden mellan isoleringen i ett kloster och den vi ser nu är ju att detta liv är frivilligt, pandemin är ingen man själv har valt.
Samtidigt är kanske de inre processerna och rörelserna desamma vare sig man valt det eller inte.
– Vi har alltid ett val hur vi hanterar det som händer. Den första reaktionen är väl kanske att bli rädd och osäker. Inte så konstigt. Men vi får se till att det inte leder till förlamning, utan jobba lite med oss själva i isoleringen. Att försöka hitta något kreativt i det, att försöka acceptera och liksom inrätta sitt liv i den nya situationen. Förstås är detta mycket svårare om man är hårt drabbad, kanske förlorat jobb och inkomst, hälsa. Det lidandet är reellt och får inte bagatelliseras.
Har den här pandemin avslöjat något om oss?
– Ja, på något vis så blir man avslöjad när de yttre tryggheterna tas bort. Om man tänker på vår relation med Gud så står vi ju i totalt beroende till honom som skapade varelser. Vad betyder det att vara skapad till Guds avbild? Någon har konstruerat mig som en konstnär och det betyder att jag på något sätt hör ihop med honom. Det måste jag påminna mig om och när jag gör det så blir jag glad! För då förstår jag att jag inte är ensam i det här universumet, någon har satt mig här. Frågan blir då: vad har jag för hållning inför min skapare? Jo, jag har två tomma händer. Jag vet att han har gett mig gåvor men de är ju inte mina. Jag har tagit starkt intryck av Katarina av Siena i och med mitt arbete att översätta en bok om henne. I sina böner vänder hon sig ofta till Gud som sin skapare. Hon fick också vara med om en alldeles speciell upplevelse som var helt avgörande för hennes liv. Gud Fadern sa till henne: Vet du vem du är och vem jag är? Du är den som inte är och jag är den som Är.
– Man undrar vad som menas med detta att människan är den som inte är? Men det är väl detta att vi inte har något eget, vi skulle inte existera en sekund utanför Gud om han inte skulle uppehålla oss. På så vis kan man säga att människan endast är på grund av Gud. Det skapar en ödmjukhet inför Gud, andra människor och sig själv. Just nu kanske det yttre skalas av. Det yttre är inte oviktig men det är inte det viktigaste. Ibland kanske man behöver upptäcka det. Om man inte har med Gud i sitt liv så är det väl bra att upptäcka honom nu, så att man kan ha med honom i fortsättningen. Katarina av Siena skriver att det handlar om vilken bindning vi har till saker, vad vi investerar i dem. Ibland måste det där tas ifrån oss för att vi ska kunna börja om och få en bättre bindning till vissa saker. Kanske är det så att man har jobbat för mycket exempelvis?
– Man tar sig inte livet, man får livet. Katarina av Siena talar mycket om Guds godhet och att ta emot den. Det är klart att det är svårt att säga att man tar emot av Gud godhet när det händer svåra saker men Gud vill ju oss bara gott. Man måste komma ihåg att vara kristen är ju inte i första hand att få frid. Visst får vi frid men att vara kristen är ju att följa Kristus. Han ger oss frid men kanske inte som vi förväntar oss. Friden är som ett rotfäste som vi har inom oss. Det kan storma på ytan och då behöver vi återvända till denna inre förankring och vila. Vi behöver fördjupas i vår inre människa, det är bara där man kan hitta friden, hitta Gud som finns där. Det finns ju ett kors i kristendomen men Jesus vill ju hjälpa oss att bära korset. Gud arbetar ju med oss och det är inte alltid behagligt men ändå så är ju Gud med hela tiden. Jag läste nånstans att Gud anpassar storleken på korset för varje person.
Jag själv upplever hur den här pandemin avslöjat min brist på tålamod. Vad gör man när det blir tråkigt? Är det alltid kul att bo i kloster?
– Nej! (Skratt) Jag tror det är bra när det blir lite tråkigt. Det blir kanske inte tråkigt i kloster för det händer mer än man kan tro här! Så är det väl alltid när man lever tillsammans med andra. Katarina av Siena uppmanar i ett brev någon att visa stor uthållighet. Jag tror uthålligheten är en viktig sak idag, för samhället uppmuntrar inte till det. Snarare är det innovativt att byta partner, jobb eller livsväg. Men i den kristna traditionen är ju inte det någon dygd. När Katarina ger såna uppmaningar så ger hon också praktiska råd. Hon pratar exempelvis om att hålla trons ljus framför uthålligheten. Genom tron kan jag vara uthållig, det är en trosakt, med Guds hjälp fortsätter jag. Rent mänskligt sett vet vi att vi inte har de krafterna men om jag vänder mig till Gud kan jag i tro ta ett steg. Katarina håller upp trons sanningar på olika sätt. Hon mediterar över trons sanningar. Hon kontemplerar frälsningen och brister ut i lovsång över Guds stora kärlek till människan. Hon lever av det. Jag kan bli lite ledsen när det ibland ses som tråkigt att läsa troslära eller katekesen. När man läser Katarina är det hennes stora glädje! Här tror jag att EFS har något värdefullt i sin egen tradition. Det finns så mycket förkunnelsen om tron i form av postillor, betraktelser och daglig andakt hos bland annat Rosenius. Kristi kärlek, försoningen, frälsningen, det är ju inte bara teoretisk kunskap, det är ju en kraft att leva av. Det finns en parallell där mellan Katarina och Rosenius!
Hur kan vi närma oss eller öva oss i tålamod och uthållighet?
För mig går det bättre när jag hittat den här inre förankringen. Då kan jag möta mina medsystrar med lite mer tålamod! Den inre stabiliteten grundlägger man i bönen. Kanske kan man försöka avsätta lite mer tid för det. Det behöver ju inte vara långa stunder egentligen, men ändå att det blir av. Det tror jag hjälper.
Kan det vara en gåva och en möjlighet i denna tiden av ofrivillig isolering att fördjupa oss i trosläran? Kanske sitta ner en timme extra med trosbekännelsen?
– Ja, det kanske är ett gyllene tillfälle. Vi får Budbäraren hit till klostret och jag brukar läsa den. Jag vet att er missionsföreståndare Kerstin skrev någon gång att detta kanske också är ett gyllene tillfälle att evangelisera. Det gäller att vara lyhörda för vilka möjligheter som öppnas nu och försöka ta dem, det kan vara spännande.
