text: Agneta Albertsson bild: Kristoffer Lignell/Höganäs psykoterapibyrå
De flesta människor får problem någon gång i livet. Alla har sina sårbarheter och livet för med sig både upp-och nedgångar. Om vi tillhör en församling kan vi förhoppningsvis få hjälp och stöd i bön, själavårdande samtal och vänner. Att ge sig själv tid att reflektera, att få stöd och hjälp av familj och vänner kan räcka långt. Men om förmågan att fungera i vardagen och om relationer till andra påverkas negativt, är det viktigt att ta sig själv och sitt behov av hjälp på allvar. En hjälp att bryta onda cirklar och att få perspektiv på det som är svårt.
När behöver jag då en professionell terapeut, alltså en sakkunnig person som i sitt yrke möter människor med psykologiska och känslomässiga problem? Och hur går det till om jag söker terapi? Det finns ingen checklista för när en människa behöver söka professionell hjälp, men låt oss ändå försöka att reda i frågan.
Att vara ledsen och låg eller orolig är inte ett problem i sig. Problem blir det när det sker en låsning och man fastnar i insnärjda tankar eller känslor. Det vill säga när känslor och tankar konkurrerar ut viktiga saker i livet och påverkar relationer och vardag. Kanske har man hamnat i ett vägskäl där lidandet är stort och man har svårt att gå vidare av egen kraft eller med hjälp av sitt nätverk. Det kan röra sig om så kallade utvecklingskriser. De är i sig ofta normala livshändelser, men som ibland innebär att vårt vanliga sätt att hantera livet inte längre fungerar. Andra kriser, då vi drabbas av oväntade och svåra händelser, brukar benämnas traumatiska kriser. Händelser som sjukdom, dödsfall eller en svår skilsmässa då allt ställs på ända, kan göra att man upplever att man tappar greppet om tillvaron. Utöver detta söker människor också terapi för att tala om existentiella frågor, ensamhet, självförakt, trassliga relationer, uppskjutarbeteenden, problem i arbetslivet, gränssättning, bristande impulskontroll, perfektionssträvan, tvångstankar, social fobi, låg självkänsla eller hjärnstress. Ja, det finns en mängd problematiska saker som vi kan råka ut för eller sitta fast i som kan behöva hanteras eller förändras i en terapi.
Många frågar sig om just ”mitt” problem är tillräckligt stort för att söka professionell hjälp. Där menar jag att det upplevda lidandet är avgörande. Vi har olika sårbarhet, tolerans och ”psykiska immunförsvar” och därför är det viktigt att inte jämföra sig med andra och deras sätt att hantera motgångar. Liksom vid allergier eller något annat kroppsligt problem, så rår vi inte för vår känslighet när det gäller psykologiska reaktioner.
De kanske allra vanligaste problemen som jag upplever att människor vill ha hjälp med berör psykisk ohälsa såsom nedstämdhet, oro/ångest och stressrelaterade problem. Därför vill jag utveckla ett par fenomen lite mer där människor kan uppleva att man kör fast.
När man drabbas av nedstämdhet eller depression innebär det att man över längre tid tappar ork och energi samt att man förlorar glädje för sådant som man tidigare uppskattat. Vårt tankeinnehåll färgas på ett pessimistiskt och negativt sätt, ofta med självkritik och självförebråelser. Ett vanligt problem som uppstår och håller nedstämdheten vid liv är grubbel, det vill säga en rundgång av tankar som oftast inleds med frågan ”varför”. Den som grubblar kan uppleva att man löser ett problem. Man tycker att man måste tänka på varför man mår så dåligt, eller söker ett svar på vad jag gjorde för fel, men vi kommer inte till det svar vi söker. Vi vill förutse, förstå eller förbereda oss med vårt grubblande, men gräver ner oss djupare med sämre mående som följd.
Ett liknande tankesätt uppstår när man drabbas av ångest eller oro. En överdriven oro kan för många bli så intensiv och ta så mycket tid att den blir till ett problem. När man oroar sig tänker man tyst för sig själv skrämmande tankar, katastroftankar, som handlar om framtiden. ”Tänk om jag har cancer utan att veta om det”, ”tänk om det händer något hemskt snart”. Orostankar är ett försök att hantera hotfulla händelser i framtiden. När man oroar sig har hjärnan ställt in sig på att försöka förutse hotfulla saker och på det sättet bli beredd. Ofta börjar orostankarna med “tänk om”. Liksom vid grubbel så blir effekten att måendet försämras och orosspiralen är svår att hejda när den startat. En slutsats man kan dra är att känslor inte är så pålitliga, i alla fall inte vid nedstämdhet eller ångest. Känslor är sanna i den bemärkelsen att man känner dem men är ingen bra guide vid nedstämdhet. Då är känslor mer negativt färgade än vad som är befogat, eller vid ångest då vi känner oss mer rädda än det finns skäl till.
Vad gör man då som terapeut i dessa situationer?
De frågor jag brukar ställa är: Vad vill du ha hjälp med? Vad har du provat? och ”Hur har det gått? Ganska ofta har försöken att hjälpa sig själv gått ut på att prova samma saker utan att byta metod. Vi hjälps åt att kartlägga vilka problem som är centrala och använder metoder och verktyg som kan få den som söker hjälp att komma vidare med sitt liv och hantera de problem som hindrar. De problem man söker för får avgöra vilka ansatser och angreppssätt som är lämpliga. Det finns många inriktningar och metoder och terapeuter har olika teoretiska skolor som bakgrund. I Region Skåne finns en generös så kallad vårdvalsmodell som innebär att man genom remiss från läkare på den vårdcentral där man är listad kan få längre eller kortare psykoterapi hos en terapeut som man själv väljer.
Som kristna tvekar vi inte att söka sjukvård vid somatiska tillstånd. Parallellt med tron, bönen och kyrkan kan vi också söka hjälp i terapi när så behövs. Att en del kristna är tveksamma att söka denna hjälp, kan det hänga samman med en rädsla att inte få en förståelse för en kristen tro, eller att riskera ett ifrågasättande av tron hos professionella utövare? Säkert har en del gjort den erfarenheten, men min bild av den moderna psykoterapin är att den bygger på ett ömsesidigt samarbete där terapeuten försöker förstå den andres värld utan att döma eller ifrågasätta. Kyrka/församling och den professionella samtalshjälpen behöver varandra. Tillsammans kan vi göra mer.
