text: Lennart Albertsson bild: Johan Erickson/Amir Reza Jambi
Ett ovanligt år ligger bakom. Ett ovisst år. Ett år som inneburit sjukdom, svaghet och sorg. Samtidigt har det varit ett år som erbjudit många tillfällen att räcka ut handen, att hjälpa den som inte kan röra sig som vanligt och att samtala med den som är ensam. Har vi använt den möjligheten? Har vi fortsatt att i första hand tänka på oss själva, våra egna inköp och vår egen skärmtid? Är detta en tid för rannsakan?
Vi går mot årets slut, men är inte den kristnes upplevelse att mycket ändå börjar dra ihop sig mot det slut som vi längtar efter? Bilden av den dag som skapar bävan men också förväntan och hopp. Den dag då vi skall få se ”ansikte mot ansikte”. Vi har aldrig varit närmare den stunden än nu.
Någon uttryckte en önskan att ”tänk om Guds rike kunde vara mer synligt redan här och inte bara i evigheten”. Temat för Andra söndagen i advent är just att Guds rike är nära. Var är då Guds rike? Går det att igenom all dimma se detta enorma rike breda ut sig någonstans? Jag behöver hjälp att se det, att fokusera på det, men visst ser jag det. I varje osjälvisk handling och i varje uppmuntran till en prövad människa kan vi se riket lysa fram. I den sjukvård som ofta kritiseras för dåliga strukturer och ineffektivitet ser vi personal i avdelning efter avdelning runt om i vårt land som ger hjälp till de mest utsatta. Till dem som har svårt att andas, de som har börjat ge upp hoppet. Där står en undersköterska innanför ett immande visir och med ett munskydd som alstrar så mycket värme att man vill ta av det. Där står hon med uträckta händer och visar på en sida av Guds rike som är bärande. Riket är synligt och det är här redan nu.
Jag längtar efter att få se mer av det riket runt våra egna gemenskaper, våra föreningar, där så otroligt många människor finns och rör sig. Det sker när vi får koppla den osjälviska handlingen till handlingens ursprung och mittpunkt – Jesus Kristus. När berättelsen om den korsfäste och uppståndne hänger ihop med vad gemenskapen vittnar om.
Allt tyder på att vi nu står inför en omfattande vaccinationsperiod, vilket väcker starka förhoppningar om en återstart, en ny vår. Vi vågar se framåt och får nytt mod att hålla ut. Men vad är det egentligen vi ser fram emot? Har vi en bild av det? I min bild ser jag människor i Guds rike som lite tvekande tar sig in i missionshuset eller kyrkan. Till en början trevar vi, nickar åt flera bekanta ansikten, men vet inte om vi vågar skaka hand, än mindre ge en omfamning. När psalm- eller lovsången tagit lite fart börjar vi bli berörda och en och annan tår fälls. Åh, detta har vi saknat. Nu är det på riktigt, inte digitalt. Att tillsammans få uttrycka vår tacksamhet till Jesus. Men vilka har kommit och hur stor är egentligen vår gemenskap? Har vi blivit färre under pandemin?
Om det är en oro som du eller din förening bär – ägna då tid åt de människor du nu längtar efter få se där. Den lyckligaste människan är den som är sedd av dig och av Gud. Den människan vill vara med och bygga när vi får återsamlas och glädjen inte har några gränser!
