” Jag försöker kombinera min trygghet med mitt engagemang.”
text: Kristoffer Lignell bild: Kristoffer Lignell/Johan Ericsson
Under hösten har EFS i Sydsverige sökt en ny regional missionsledare. Det sökandet är över och första januari 2021 tillträder Lennart Albertsson sin nya tjänst. Eller ny-gamla tjänst då han under ett års tid delat på tjänsten tillsammans med Stefan Svensson. Livsluft sitter ner med vår nya regionala missionsledare för ett samtal om längtan, att våga lyssna och tända ljus.
Lennart Albertsson kommer ursprungligen från Örebro men flyttade med sin fru Agneta till Ängelholm redan år 1989 för arbete på kemiföretaget Kemira kemi AB i Helsingborg. Sedan dessa har EFS-kyrkan i Ängelholm varit deras andliga hem.
– I mitten på 1990-talet var min fru Agneta den aktiva i kyrkan som bland annat ordförande några år med tre små barn. Det tycker jag var imponerande. Jag jobbade för fullt men var också engagerad i musiken och tonårsgruppen.
På Kemira blev han sedan kvar i 28 år.
– Jag är civilekonom i botten. På 00-talet så satt jag i Kemiras stora ledningsgrupp som enda svensk och var ansvarig för vår vattenreningsverksamhet i hela världen. Sista tio åren så skedde det lite förvecklingar inom koncernen men jag blev erbjuden jobbet som VD för det lokala dotterbolaget i i Sverige med kontor i Helsingborg.
Han trivdes bra men de sista åren hände något.
– Någonting gjorde att jag umgicks oftare och oftare med tanken att inte fortsätta där. Jag skulle bli 55 år och hade 10 år kvar till pension. Skulle det hända nåt nytt var det dags nu. Jag fick en intuition och jag tror att det var Gud som handlade. Det var inte så att jag sökte någon annan tjänst utan jag gick bara därifrån. Sista augusti år 2017 var min sista dag på jobbet. Innan beslutet satt vi med barnen och bad över det. De var väldigt involverad och kände en nöd för hur det skulle bli. Familjen visade en omsorg som jag blev väldigt berörd av.
Hade du någon tanke på vad du ville göra istället?
– Jag vet att jag ibland tänkt att det finns saker att göra inom EFS men det enda som var konkret när jag slutade var att få tid att skriva en bok om pengar, ett ämne som jag vet att jag har återkommit till massor med gånger under mitt liv både i jobbet och i kyrkan.
Arbetet med boken inleddes i december 2017 och avslutades under hösten 2018. Förutom några småuppdrag så var det skrivandet som var huvudfokus under den tiden. I maj år 2019 kom boken ”Gud om pengar” ut.
– I september oktober 2018 ringde jag Kerstin Oderhem och sa att nu har jag skrivit klart och jag är tillgänglig. Är det något som du känner ett behov av, eller behöver satsa på? Efter en vecka ringde hon och frågade om jag kunde tänkte mig att jobba med konflikter på några platser där det fanns behov av hjälp. Det kanske inte var det första jag tänkte på men sa ja. Därefter arbetade jag med en utredning på regionskansliet under våren 2019. Först blev det en konsultinsats. Sedan tyckte Kerstin att det var lika bra att jag blev anställd.
Han började på halvtid under hösten 2019 för att sedan på upp till heltid från årsskiftet 2020. Under 2020 har Lennart fungerat som verksamhetsledare för regionen samt som stöd och coach för de övriga regionala missionsledarna runt om i landet.
Genomlysningen av regionens arbete måste varit värdefullt när du nu går in i tjänsten?
– Verkligen. Dels fick jag mycket insikter och kunskaper som jag inte hade och fick träffa människor som jag inte kände. Man skulle kunna skoja till det och säga att det blev som en omvänd anställningsintervju; istället för att de intervjuade mig så fick jag intervjua dem.
När du blev inkastad i konflikterna var det något som förvånade dig?
– Det förvånar mig väl alltid att det är svårt att bryta meningar i en församling generellt sätt. Det är svårt att tycka olika om saker. Vi måste blir bättre på att lyssna till den som tänker helt annorlunda än jag och veta att vi inte behöver hålla med varandra om allt för att kunna be och fira mässa ihop. Det är viktigt att alla får säga vad de tänker. Men när eller om man som grupp vill gå framåt så är det bra att enas om vissa saker för att få kraft i dem. Det är dit jag har velat leda och vill fortfarande leda grupper. Vi behöver ofta gå ifrån rädslan som tar sig uttryck i kommentarer som: ” Nej men det där går inte” eller ”Så har vi aldrig gjort” till att nyfiket fråga: ”Hur tänkte du där?” Den sortens rädsla vill jag vara med och luckra upp.
Vad fick dig att söka tjänstens om regional missionsledare?
– Jag kände att jag hade vuxit in i rollen och trivdes med den och såg att det finns så mycket mer att göra och därför så sökte jag. Jag har känt mig väldigt väl mottagen och uppskattad av dem jag har träffat i föreningarna, bland medlemmar och medarbetare och inte minst på kansliet och i de regionala forumen, utskott och styrelser. Det har inte varit något del som varit tråkig. Jag tycker om att sitta med ekonomirådet och personalrådet. Jag trivs i den här miljön. Framförallt känslan på kansliet och när vi samlats till bön på morgnarna även om vi inte håller med varandra om allt. Det har varit så tydligt att bönen gör skillnad i vår grupp. Den gemenskapen skulle många behöva uppleva innan man börjar tänka verksamhet.
Vad ser du som utmaningar?
– Hela året 2020 har ju varit ett sjukt år för att uttrycka sig bokstavligt. Mycket av det vi satt som målsättningar för regionen har fått skjutas på framtiden. Just nu får vi se vad som är rimligt och när det är rimligt. Men vi har pratat om att besöka föreningar, utmana föreningar, arrangera ungdomsläger, arbeta med vår kommunikation. När vi får mötas, det är då det händer. Jag är så otroligt glad för mötena med föreningarna! Jag drömmer om att vi ska kunna etablera fler anställda i regionen för att få ännu mer tryck i saker och bli mer synliga. Desto mer jag pratar om det, desto hungrigare blir jag. Vi har också de sammanhang som känner sig gamla och upplever att de tappar generationer. Då måste man börja i deras ända, vilka är ni nu och vilka kan ni nå?
Ser du några specifika styrkor, möjligheter och resurser att förvalta som EFS i Sydsverige har?
– Det första som slår mig är att vi har väldigt många unga, kompetenta och kreativa medarbetare. Man åker runt i Helsingborg och sjunger för dom äldre, i Malmö går Betaniakyrkan ut på stan och och i Hörby finns de en grupp lekmannapredikanter som går en utbildning för att bli bättre. Medarbetarna är en enorm kraft här, det måste jag säga, på alla nivåer faktiskt.
Jag upplever dig som inlyssnande och lugn. Är det något du kan känna igen dig i?
– Jag har ju gjort några såna psykologiska analyser genom åren så det har jag fått höra. Jag försöker kombinera min trygghet med mitt engagemang som jag hoppas märks ibland. Jag brinner för saker och vill inte att det skall sitta fast för mycket.
Du återkommer lite nu och då till en bild om ljus som tänds, berätta om den.
– I september 2019, det var innan jag gick in i tjänst, så åker jag och Agneta till Österlen en helg. På vägen hem stannar vi till i Eslöv. När vi kör ut från Eslöv, ser jag för min inre syn hur små ljus tänds upp runt mig. Jag får sällan bilder av den sorten. Jag tolkar det som andaktsljus. Det är människor i den här regionen som samlas och ber för varandra, läser ordet, låter nådegåvorna komma till uttryck i en liten grupp. Jag har lärt mig att återvända till det jag tror Gud säger och inte försöka hitta på nya saker hela tiden och det vill jag göra med den här bilden. Jag vet inte när i tiden detta är eller om jag ens får uppleva det själv men jag får ändå förmedla det jag har sett så det vill jag göra.
