text: Peter Halldorf bild: Kristoffer Lignell/Olof Abrahamson
Ett av orden som dominerat år 2020 har varit social distansering. Det har fått diktera villkor för vardags- och gudstjänstliv. För många av oss är det en förbannelse som vi önskar snart skall vara ett minne blott. Men kan vi samtidigt som vi längtar efter att livet går tillbaka till det mer normala se distansieringen som en gåva? Kan vi våga se det som händer i trons ljus? Peter Halldorf tar hjälp av Evagrios av Pontos för att ge oss några perspektiv på den tid vi lever i.
Redan Evagrios av Pontos på sin tid rekommenderade social distansering. Evagrios, som under senare delen av 300-talet i skrift sammanfattar erfarenheterna från den monastiska rörelsens gryning, anses vara en av dem som lägger grunden till kyrkans stora själavårdstradition.
I en finurlig liten text med tidlös relevans gör Evagrios följande analogi:
Om ett krus med vin får stå länge på samma plats får du ett ogrumlat, moget och aromatiskt vin. Men om vinet flyttas runt blir det smaklöst och blaskigt, härsket av bottensatsen. Så bör också du bli kvar på samma plats. Du kommer att märka hur välgörande det är för dig. Inled inte relationer med för många människor, det oroar bara sinnet och hindrar dig att gå stillhetens väg. Gör allt du kan för att finna stillhet och bli fri från distraktioner. Likna däri en smart affärsman: låt stillheten vara det kriterium utifrån vilket du prövar varje saks värde, och välj alltid det som främjar den.
Bakom Evagrios råd att begränsa sina relationer finns inget förakt för socialt umgänge. Men han vet av erfarenhet hur lätt vi har sprida ut oss och trassla in oss. Han hade själv som ung gjort spikrak karriär inom kyrkan i Konstatinopel, en framgång som visade sig tveeggad när han rusig av en förälskelse tvingades fly staden. Men genom försynen mötte han längs vägen människor som kunde ge kärv men klok vägledning. Under de sista femton åren av sitt liv blev han själv en av de mest efterfrågade själasörjarna i kristenhetens södra hemisfär.
När Evagrios antyder att även det goda i livet – och vad kan vara bättre än gemenskap? – kan bli distraktioner, vet han vad han talar om: också det som är gott kan beröva oss friheten. All gemenskap, förklarar Evagrios behöver ett mått av distans. Annars finns risken att den andre blir någon att nyttja för egen bekräftelse.
I Evagrios vägledning finns en stor portion psykologisk klarsyn. Han sätter ord på något som numera förmodligen upplevs som ganska obegripligt: man kan bara älska den man är fri från. De två storheterna – kärleken och friheten – förutsätter och förstärker varandra.
För att ana något av vad Evagrios menar behöver vi tillägna oss hans förståelse av frihet. All verklig frihet är djupast sett en frihet från vårt ego. Vad är det att vara fri från sig själv? Från allt som har att göra med hur man recenseras och betygsätts av omgivningen? Thomas a Kempis sätter på 1400-talet ord på samma insikt när han i sin stora på om lärjungaskap, Om Kristi efterföljelse, talar om ”den frid som varken bekymrar sig om beröm eller klander, kritik eller smicker”. I den friden bor en frihet som öppnar våra liv i kärlek till vår omvärld.
Den sociala distansering som vi påtvingats sedan pandemins utbrott, som en försiktighetsåtgärd till skydd mot smittspridning, kan kanske lära oss något väsentligt om vårt inre liv och våra relationer. Vi ges möjlighet att reflektera över hur våra relationer och vanor påverkar oss på gott och ont. Vad är det som leder till osunda bindningar och beroenden i mitt liv utan att jag själv märker det?
Bibelns och kyrkans berättelser om människor som frivilligt sökt stillhet och distans – som dem om Mose och Elia, Antonios och Evagrios, för att inte tala om Jesus – kan bli ett raster som låter oss ana att de erfarenheter vi gör i en tid som uppfordrar till social distansering kan rymma en kallelse till omorientering.
Syftet med avskildhet och stillhet är inte att ta ifrån oss saker, snarare att lösgöra oss från dem. Att lösgöra sig från världen är inte att undandra sig världen av rädsla för att bli moraliskt besmittad. Det är tvärtom en väg till ett mer avklarnat förhållande till allt skapat, något som kan leda till oväntade nyupptäckter av det självklara: som att glädjen i att ge är större än priset för att ge upp; att kommunion – gemenskap – är mer tillfredsställande än konsumtion. Något som illustreras tänkvärt i en annan av berättelserna från öknen:
Abba Agathon var ute och gick med sina lärjungar. En av dem fann en liten grön ärta på vägen och sade till abban: ”Fader, får jag ta den?” Abban tittade förvånad på honom och sade: ”Var det du som lade dit den?’ ”Nej”, svarade lärjungen. ”Hur kan du då”, fortsatte abban, ”vilja ta upp något som du inte har lagt dit?”
Berättelsen kan tyckas kryptisk, formade som vi är av marknadens mentalitet som säger oss att ju mer vi har, desto bättre klarar vi oss. Här rubbas denna idé av ett annat sätt att tänka: ju mindre vi har, desto mer kan vi bli. Och när friheten växer mognar kärleken. Till ett klart och rent vin.
