text och bild: Kristoffer Lignell
Jag börjar bli gammal. Även om jag inte har nått någon respektabel ålder än så märker jag att något hänt. Tiden tycks gå fortare. Plötsligt mäter jag inte tiden i månader utan år eller årtionden. Plötsligt tycks mina gamla konfirmander vara lika gamla som jag, vuxna med jobb och barn…
Jag märker hur jag tycker att saker upprepar sig i kyrkan. Jag märker att andra nu säger samma saker jag sa som ung. ”Gud håller på att göra något i vårt land just nu! Nu sker det snart, var beredda!” Det som tidigare fick mig att bli peppad gör mig nu bara trött. För det hände ju inget senast, varför skulle det hända nu? Eller snarare, spelar det någon roll för mitt vardagsliv?
Nu kan en förklaring vara på sin plats. Jag tror att Gud gör saker hela tiden i våra liv. Men det är jakten på att försöka vara med ”där det händer” eller ”där Gud verkar” som tröttar mig. Det positiva med dessa budskap är att de hjälper mig att inte slappan av i min iver. Det negativa är att det alltid tycks vara ”där borta” och ”i framtiden” Guds stora verk skall ske, inte där jag är, inte nu.
En av de insikter som skänkt mest glädje, frid och tålamod till mitt andliga liv har varit att se ”de långa linjerna” i mitt, i EFS och i Kyrkans liv. De långa linjerna hjälper mig att se att jag varken är först eller sist med att uppleva det jag nu upplever. Vår längtan och våra frustrationer återkommer gång på gång genom historien. I vissa tider har många delat vår tro, i andra tider få. I vissa tider har Gud sänt väckelse, i andra tider inte. Det ”nya” vi längtar efter är aldrig nytt, det gamla är aldrig egentligen gammalt. Det som skall dö brukar dö med tiden, det som håller visar sig slitstarkt över tid. Få lovsånger från mitt konfirmandläger sjungs idag, Psaltarens böner har sjungits i 3000 år.
Den helige Ande verkar ständigt. Ibland upplever vi det mer direkt, som när Anden uppfyllde min vän Olof på en pub i centrala Lund. Men Anden verkar också långsamt, genom historien. När vi talar om tradition är det inget annat än den helige Andes kontinuerliga verk genom tiderna vi menar. Traditionalism är att hålla fast vid det gamla för att det är gammalt. Den får näring av nostalgin. Den helige Ande är ingen nostalgisk traditionalist. Den helige Ande utgår av Fadern och sänds av Sonen alltsedan den första kristna pingsten. Sedan dess har Anden försett kyrkan med sina gåvor. ”Låt er uppfyllas av Anden” är Nya testamentets ständiga imperativ! Men det innebär inte att vi ska glömma de gåvor Anden redan gett oss i jakten på ”det nya”. Att Gud håller på att göra något nytt innebär inte att vi ska glömma det Gud gör här och nu. Och i ärlighetens namn borde det inte påverka våra vardagsliv på något sätt! Kyrkan bör alltid försöka följa Jesus och inbjuda andra att göra detsamma. Hon lever alltid med öppna händer, redo att ta emot Gud själv när han kommer till henne, i allt från bröd och vin, bönemötets extas eller den ensamme flyktingen.
Med en sådan inre hållning kan vi ständigt förnyas även om ingenting förändras på utsidan. Då kan vi i lugn och ro söka och finna Gud i allt.
