text: Peter Halldorf bild: Kristoffer Lignell/Olof Abrahamsson
För en missionsrörelse som EFS är det naturligt att just missionen står i centrum. Samtidigt fungerar majoriteten av EFS-föreningarna som församlingar med påföljande ansvar för sakramentsförvaltning, undervisning och diakoni. Nu och då kan vi ställas inför frågan om missionsföreningens verksamheter eller gudstjänsten skall vara utåtriktade eller riktas till de redan troende. Så slås sakta men säkert en kil mellan missionen och kontemplationen, mellan det utåtriktad och den inre fördjupningen. I detta nummer får vi en repris från en krönika av Peter Halldorf från Livsluft nr 4 2007 om relationen mellan kontemplationen och missionen.
Ingen kan beskylla den kristna kyrkan för att vara overksam i sin samtid. Ett svep över församlingarnas programblad och hemsidor vittnar om minst sagt hög aktivitet. Och resultatet? Nej, det låter sig förvisso inte avläsas i statistik och staplar. Men möjligen i pastorers och prästers ögon. Speglar pastorns blick en inre stillhet? Eller lyser den av oro över att inte hinna i tid till nästa möte inprickat i kalendern?
I en kultur så till den grad uppbyggd på aktivitet och effektivitet är det inte ovanligt med snabba utryckningar till försvar för mission och evangelisation när någon slår ett slag för livet i den fördolda kammaren. Det är belysande – och troligen bara möjligt i dagens västerländska kristenhet -hur kontemplation och mission inte sällan ställs mot varandra. Som om det handlade om att föredra det ena framför det andra. En sådan förståelse är bara möjlig där sekulariseringen trängt så djupt i kyrkans själ, att hon betraktar sin egen roll ur sociologernas perspektiv. Härav följer församlingar som bedömer, och berömmer, sig själva och sin verksamhet utifrån denna världens sätt att värdera resultat. Det kan möjligen göra intryck på somliga. Men en sådan kyrka är inte Kristi kropp.
I Kristi kropp – liksom i Kristus – är kontemplation och mission inte två åtskilda riktningar som skall försonas genom dialog och samförstånd. De är av evighet förenade i den heliga Treenigheten; i Sonens skådande (kontemplation) av Fadern, och i Faderns sändning (mission) av Sonen genom Anden. Denna självklara enhet, som inre kan skapas men utgör grunden för allt skapande i Guds rike, gäller både i församlingen och i varje lärjunges liv. Men denna enhet är en hemlighet som måste uppenbaras, ett mysterium som Jesus sätter ord på: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.” (Joh 5:19)
Kan det sägas enklare? Jesu mission i världen är ett fulländat uttryck för hans kontemplation. Sonen gör endast vad han ser Fadern göra. Kontemplation – ordet betyder skådande – är i biblisk förståelse trons innersta väsen. Tron föds i människans själ när hon ser ”vad inget öga sett”. Det är också förutsättningen för att kunna såväl tala som handla i Jesu namn. Det vi har skådat … det är vårt ärende, skriver Johannes. Eller som lykttändare Flodberg, förgrundsgestalt i en andlig förnyelserörelse med upprinnelse i Gamla Stan för hundratalet år sedan, uttryckte det: ”Vad en människa inte skådat, kan hon aldrig begripa.”
Att skåda Gud är evangeliets mål och varje människas högsta kallelse. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud, är ett Jesusord som varit riktmärke for gudsälskare i alla tider. Människan blir – och hon gör! – det hon skådar. Med Paulus ord: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma avbild.” Saknas denna insikt blir det kristna vittnesbördet en fråga om kommunikation och pedagogik. I bästa fall. I värsta fall reduceras det till reklam och marknadsföring. Det gäller att nå ut med budskapet snabbt och effektivt, helst i fyrfärg och på så många kanaler som möjligt. Men ett vittne i kristen mening är man inre bara för att man låter munnen gå. Vad är det vi lyssnar till hos en annan människa? Är det vad hon säger? Eller är det vad som får henne att tala? När den kristna församlingen är trogen sin identitet är hon i alla avseenden ett uttryck för Jesu Kristi liv i världen. Därför är evangeliernas berättelser om Jesus kyrkans viktigaste spegel och korrektiv. Allt som kan kallas kristet har sin källa i Kristus, hans liv och mission i världen,
Jesus handlade aldrig på eget initiativ. Allt han gjorde var ett uttryck för hans absoluta enhet med sin Fader. Det var alltid två som handlade, inte en. ”Vad Fadern gör, det gör också Sonen”, säger Jesus. För att kunna utföra Faderns gärningar sökte han oavbrutet den stillhet där hans blick vilade på Fadern. Vad Jesus såg i sin vision av Fadern var inte en passiv, vilande Gud innesluten i sig själv. Han skådade en Gud som tömmer ut sin kärlek till jordens yttersta gräns – genom att ge världen sin egen Son! Kontemplationen av den kärlek i vilken Fadern har utgivit sin Son drar oemotståndligt in människan i samma utgivande kärlek. Den som skådar Gud förvandlas till hans avbild. Hon gör det Fadern gör, och förlänger därmed Kristi liv i världen.
Utan skådandet av Fadern, genom Anden, blir inte kyrkan Kristi kropp – det autentiska uttrycker för Jesu liv i världen. Hur mycket vi än flaggar med de stora kristna orden och ivrigt upprepar Jesu namn, blir all vår aktivitet förgäves om den inte växer ur det vi har sett med vårt inre öga. Häri ligger det allvarliga: det är fullt möjligt att, i Jesu namn, fjärma världen från Gud istället för att leda den till Gud. Detta gör kyrkan sig skyldig till varje gång hon blir sin egen missionskonsult. När hon däremot söker den stillhet i vilken blicken renas sker något häpnadsväckande: en mindre aktiv kyrka visar sig då vara en långt mer fruktbärande kyrka i världen.
