text: Lennart Albertsson bild: Gareth Harper
Jag står i början av mitt sextionde kyrkoår. Det betyder att jag någon gång under detta år kommer att fylla just sextio. Om jag får leva, och om världen ännu ser ut som jag lärt känna den. Egentligen vet jag inte särskilt mycket om det, men oftast går jag på hur det sett ut fram till nu och sen extrapolerar jag mig till att framtiden troligen kommer att likna det jag tidigare sett. Det torde innebära en rad fina och välplanerade sammanträden, levande gudstjänster, bönestunder, förtroliga samtal med medarbetare och andra människor, samt värdefull och livgivande tid med min familj. Allt detta känns gott. Det är i mycket en stor nåd att vara tacksam för.
Ändå känns det som att jag går och väntar på något. Längtar efter något. Vad är det egentligen?
Jag har verkligen inget att klaga på. Jag har fått min beskärda del av glädje och härliga utmaningar under min livsresa. Jag har så klart också mött sorg och med Guds hjälp jobbat mig igenom detta. Jag har sett många tecken på Guds hand och omsorg. Jag räknar med Honom i stunder av oro eller strid. Han finns alltid vid min sida och ibland kan jag liksom se Honom gå framför mig. Andra gånger har Han väntat på mitt nästa steg och liksom sagt ”nu har du frågat mig om ledning så ofta, men vad vill du själv egentligen?”.
Ja, vad är det jag vill egentligen? Det är ju en oerhört bra fråga att ställa sig under livets gång. Har du ställt den frågan till dig själv? Vad har du kommit fram till? Att få leva ett lugnt liv utan betydande störningar eller ett liv där du ständigt lever i spänningen över hur något skall bli? Det kan kännas på båda sätten i olika tider av livet.
Någonstans kokar det hela ned till om min längtan faktiskt också stämmer överens med min vilja. Vi synar korten lite.
Jag kan tydligt och klart höra mig säga att jag längtar efter att Guds rike skall bryta igenom, få bli ett rike som omfattar fler människor i detta land. Ett tillstånd där alltfler människor blir sedda, upprättade och helade. Vi har väl sällan sett det behovet så stort som i denna tid. Det gäller inte minst på alla platser i Blekinge och Skåne. Det vill säga inom det område där du och jag verkar.
Hur är det då med min vilja till att gå denna längtan till mötes? Det behöver inte alltid vara något fel på den – viljan, men du och jag behöver hjälpa till att öppna vägar till människorna. Det kräver vår aktivitet. Det innebär att vi precis som Johannes döparen ”röjer väg” för Jesus. Hur ger vi andra människor tillträde till det levande mötet? Tillsammans kan vi i våra föreningar verkligen fundera på hur vi ”skottar upp” vägen fram till honom. Och sen börjar vi skotta – oförtrutet. Det är just där som vi visar att vår vilja sammanfaller med vår längtan. Jag inser att jag själv har en bit att gå här. Låt oss hjälpas åt!
Till alla Livslufts läsare vill jag här passa på och önska en Välsignad och Fridfull Jul.
