Jag heter Louise Lindfors, är 23 år och kommer från Röke. I nuläget befinner jag mig i Iringa, Tanzania och har åkt hit genom EFS praktikantprogram tillsammans med Maja Johansson och Amanda Alfredsson. Av fyra månader har två och en halv passerat och en hel del har hunnits med. Vi har besökt och hjälpt till på lite olika ställen, bland annat en förskola och ett barnhem där vi framförallt har lekt med barnen. Det har varit intressant att se hur arbetet på förskolor fungerar här och eftersom jag jobbat lite på förskola i Sverige är det lärorikt att kunna jämföra likheter och skillnader. Det är mycket som skiljer sig och inte bara mellan den förskolan vi besökt här i Iringa och i Sverige utan även mellan förskolor här i Tanzania. När vi besökte praktikanterna i Dodoma fick vi besöka en förskola där och det var stor skillnad från den vi varit på här.
En sak jag fick uppleva på nära håll under tiden vi hjälpte till på förskolan här i Iringa var barnaga. Det var något jag hört förekommer men inte tänkt så mycket på eftersom det för mig känns så långt bort. Det tog väldigt hårt på mig att se läraren hota med en pinne, skrika åt barnen och även slå till några av dem som var ”olydiga”. Ett klimat som var oerhört uttröttande och tufft mentalt att vara i.
Det märktes också så tydligt hur det påverkade barnen, hur de behandlade varandra och betedde sig. De lär sig av hur de vuxna gör och förstår inte att det är fel att slå någon annan. För hur kan det vara fel om de vuxna får slå barnen?
Jag kände mig maktlös för hur ska man kunna påverka och göra förändring när man endast är här under en så kort tid. Det går liksom inte att tänka att man ska vända upp och ner på allt och ändra hur personalen arbetar och sedan lämna några veckor senare. Även om jag önskar att det hade gått. Det vi gjorde var att försöka föra ett samtal om varför vi inte tycker det är okej med barnaga och komma med andra synsätt. Men det var inte så enkelt, speciellt inte eftersom att lärarna själva växt upp med den sortens uppfostran.
Något som ger mig hopp är att se att det inte är likadant på alla ställen. På förskolan i Dodoma förekom inte barnaga överhuvudtaget utan det var en helt annan miljö där, tryggare och varmare. Där tror jag att en förändring skett under en längre tid, mycket tack vare EFS-missionären Ulf Ekängens arbete. Det är häftigt att se missionsarbetet på nära håll och faktiskt se möjligheterna till förändring och vad små steg kan göra efter en längre tid.
