text och bild: Kristoffer Lignell
För 22 år sedan skickade en av mina företrädare på Livsluft ett antal frågor till den då nyanställde baptistpastorn på Råå, Robert Södertun. När han nu går i pension skickar jag samma frågor igen. Vad har förändrats sen sist, vad är detsamma och hur sammanfattar man 40 år av församlingstjänst?
Den sista längre intervjun jag hittar med Robert i Livslufts arkiv beskriver en baptistpastor som är nytillsatt redaktör för Livsluft och arbetar som predikant i EFS-kyrkan på Råå. Där beskriver han hur familjen flyttar från Västerås till Helsingborg när han är 8 år, hur han möter sin fru Birgitta och blir aktiv i kyrkans gemenskap. Han berättar om prästvigningen 1980, tjänsten i Gustav Adolfs församling, kallelsen till Slottshagskyrkan år 1989 som mynnar ut i att han lämnar prästämbetet 1996 och blir baptistpastor och avslutningsvis hur han får tjänsten på Råå. När vi nu ses är han tillbaka och utövar ämbetet som präst. Robert berättar:
– År 2015 i januari så var jag och Birgitta i Stockholm. Under ett samtal över lunch så tänkte jag, att nu fyller jag 60 år, jag har jobbat på Råå i 15 år. Jag blev avskild baptistpastor vilket senare omvandlandes till pastor inom Equmeniakyrkan. I föreningen på Råå hade man slitit med frågan kring nattvarden och under alla år hade jag kallat präster utifrån när vi skulle fira nattvard. Så jag tänkte, varför inte gå in i ämbetet igen? Att jag inte gjorde det tidigare handlade delvis om att åren gick och det aldrig blev av men också för att jag velat stå för mina beslut. Jag kontaktade biskopens kaplan vilket mynnade ut i ett möte med biskop Johan Tyrberg. Sen fick jag avlägga prästlöften igen inför domkapitlet.
– Jag har egentligen aldrig övergett min tro och tolkningstradition. Dopfrågan är inte den viktigaste frågan i varken baptismen eller lutherdomen, snarare rättfärdiggörelsen genom tron och den förekommande nåden. Även i baptistisk tradition och teologi räknar man med att Gud handlar i dopet, det finns där en sakramental syn.
Du prästvigdes i januari 1980, det är 42 år sedan, hur har samhället och kyrka förändrats sedan dess tycker du?
– När jag prästvigdes såg man Sverige som ett kristet land. Man gifte sig och döpte sina barn. Idag gifter man sig inte utan döper sitt första barn. Men inte för dopets skull utan för att markera att man bildat en familj, det har blivit en familjebildningsceremoni. Samhällskulturen har fjärmat sig från kyrkan och Gud.
– Jag tror att vi är på väg mot förföljelse av kristna också i vårt land. Kanske inte som för den förföljda kyrkan i många andra länder men det blåser ditåt. Kyrkan marginaliseras alltmer, kanske inte på gräsrotsnivån men i samhällsdebatten och på det offentliga, mediala planet. Idag gör man sak av sådant som man inte gjorde tidigare. Exempelvis när Reine Brynolfsson gjorde om dikten Ring klocka ring på nyårsafton. Man gör sak av att frångå den kristna tron. Endera tycker man att det är bra att man tar bort kristna ord och symboler, eller så kritiserar man det, men man gör det utan att vittna om Kristus, det blir bara kritik. Kristus själv blir inte presenterad.
Hur har kyrkan mött dessa förändringar?
– Jag är kluven där. Jag kan å ena sidan tycka att kyrkan skall reagera mer och stå upp för sin sak. Å andra sidan kan jag känna ’Yes, försvinner ännu mer av det onödiga som lagts på tron.’ Snart liknar vår situation den första kyrkans som fick agera ur underläge. Snart kan också vi evangelisera människor som inte har hela den här överbyggnaden på tron som vi lägger på men som inte behövs.
Vad skulle du ge dig själv för råd som nyprästvigd?
– Jag har märkt att det finns olika tider och perioder i ens liv. Det finns tider av inre väckelse då man upptäcker, lyssnar och suger in. Ta vara på sådana tider, för de försvinner och ersätts av perioder när det känns mer dött och man får leva på det kapital man tidigare samlat in.
Vad ser du mest fram emot att vara pensionär?
– Jag ser fram emot friheten att kunna lägga upp mitt eget schema och styra över min tid. Tror det är viktigt att fortsätta vara disciplinerad som pensionär och göra ett veckoschema. Jag vill sköta om hus och trädgård och köra motorcykel. Jag önskar ha egna studier mer systematiskt, låta det ta den tid det tar, utan att det måste mynna ut i en predikan. Sen slutar man inte att vara präst och kristen bara för att man går i pension. Kanske kan man också få en fråga nu och då att predika? Min son jobbar ju som pastor i Slottshagskyrkan så där kanske jag får rycka in ibland.
För 20 år sedan sa du att uthållighet och disciplin var viktiga egenskaper att be om. Idag svarar du fördragsamhet. Växer behovet av fördragsamhet med åren?
– Uthållighet och disciplin är fortfarande viktigt. Fördragsamhet betyder för mig att orka bära andras åsikter och tolkning och ändå finna något gemensamt. Carl-Erik Sahlberg sa en gång: ’Det råder nog ingen tvekan om var jag står i fråga om samkönade äktenskap men det finns ingen som har fler homosexuella i sina mässor än jag.’
– Uthållighet och disciplin är mer riktat inåt, mot mig själv. Fördragsamheten riktar sig utåt mot andra.
Det har hänt mycket under de år han varit på Råå. Med glädje minns Robert kulturveckorna som drog mycket folk, trots att det inte gjorde att föreningen växte. Utmaningarna har också varit många, högre medelålder och brist på ungdomar och unga vuxna. Under åren har han alltid jobbat deltid på Råå och haft andra uppdrag vid sidan om: redaktör för Livsluft, inspiratör för Open doors och föreståndare för bibelskola på distans via Sundsgårdens folkhögskola.
När jag frågar om det finns något han vill tillägga svarar han ja och jag märker på rösten att han blir berörd.
– Jag känner en oerhörd tacksamhet mot den här församlingen. Jag är oerhört tacksam att jag fick komma hit, de har varit oerhört generösa mot mig. Trots att ekonomin inte alltid varit den bästa har jag alltid fått lite grädde på moset när vi haft lönesamtal. Jag har fått fria händer, förtroende, ansvar, uppskattning och uppbackning. Här har jag också varit längst i tjänst. Vi har också fått dela bördan av att bli äldre och färre. Jag funderar på hur jag ska kunna uttrycka det söndagen den 27 februari när jag avskedspredikar, om det nu låter sig göras.
Man blir inte kvar 21 år på samma ställe bara sådär…
