Barnbarn är ofta en källa till mycket glädje, men de kan även skapa oroskänslor. Vi har pratat med några mor- och farföräldrar om hur de bär med sig sina yngsta familjemedlemmar i vardagen.
Text Sara Engström Bild Privat
Hemma hos Margaretha och Mats Arvidsson i Kristianstad börjar varje vardag med morgonbön.
– Då räknar vi alltid upp våra barn och barnbarn. Jag tror förbönen är en viktig uppgift vi i vår generation har, säger Margaretha.
Alla familjemedlemmar är inte kyrkligt engagerade, men när barnbarnen sover över hos Margaretha och Mats är aftonbön och sång en naturlig del.
– Det är lite olika hur de reagerar och vi får vara lyhörda för det. Men svärdottern tycker till exempel att vi ska fortsätta att be bordsbön när de är och hälsar på, även om hon inte gör det själv hemma.
Margaretha berättar gärna för familjemedlemmarna att de är omslutna i bön.
– Allt de får med sig är bra, tänker jag. Jag kan inte tvinga mina barn och barnbarn att vara med i kyrkan. Det viktigaste man kan göra är att vara aktivt närvarande i deras liv, säger hon och lyfter fram lägret Föräldrafritt på EFS-gården i Åsljunga som ett utmärkt sätt att hjälpa barnbarnen in i en kristen gemenskap.
– Det var toppen, en jättegod idé!
Även Gunnel och Ingvar Åkesson från Hörby ber varje dag för sin stora familj som består av sju barn, tjugo barnbarn och ett barnbarnsbarn.
– Vi nämner alla vid namn varje dag, vi har tid till det. Jag tror att vi äldre lägger mer tid på bönen, men jag vet att de yngre ber för oss också, säger Ingvar.
För Gunnel är det en vana hon vill föra vidare.
– När min pappa levde och ibland bodde hemma hos oss, hörde jag att han alltid bad för barn och barnbarn. Jag kände att det var något vi skulle fortsätta med, säger hon.
Ber ni för något speciellt?
– Vi ber främst för att de ska få bli bevarade och växa i tron på Jesus. Sen ringer de ibland och frågar om vi kan be för något speciellt som de ska göra, säger Gunnel.
Idag har några av barnbarnen hunnit bli vuxna, men under deras uppväxt samlade Gunnel och Ingvar allihop hemma hos sig till en kusinvecka.
– De fick en fin kontakt med varandra då som de har kvar även nu när de har blivit vuxna. Under kusinveckorna hade vi gemensam morgon- och aftonbön där de fick lära sig att be för varandra, berättar Gunnel.
Hos Gun och Sven Persson i Ängelholm är också bön för barn och barnbarn en daglig rutin. De upplever att de oroar sig mer ju äldre de blir och därför känns det skönt och viktigt att be om Guds beskydd över familjemedlemmarna. Inte minst de yngsta.
– Det kan kännas lite oroväckande ibland när man ser hur det är att växa upp idag. Det känns viktigt att de blir sedda i skolan, får den hjälp de behöver och att de blir trygga människor, så det ber vi för, säger Sven.
Barnbarnen är medvetna om att de är omslutna av bön.
– De vet att vi ber för dem. Eftersom Sven har varit sjuk har även barnbarnen lärt sig att be för oss, säger Gun.
Margaretha Arvidsson känner igen oroskänslan.
– Så fort man har släppt ut barnen ur boet kommer oron för barnbarnen istället. Så länge man lever och har folk omkring sig så finns det både glädjeämnen och oro, säger hon.
Ett sätt att hantera oron är att vila i Guds löften.