Bild Magdalena Vogt
Under hösten har jag vid två tillfällen lyssnat till ärkebiskop Martin Modéus. Han framstår som en from, klok och varm människa, med god erfarenhet av EFS via arbete i en samarbetskyrka. Modéus är satt till andlig ledare över Svenska kyrkan och i det jag hör uppfattar jag en seriös ambition att bygga en levande kyrka, som bygger på den evangelisk-lutherska bekännelsen.
Ärkebiskopen berättar med inlevelse om en ”kyrka som bär tron”. Ett klassiskt uttryck där det finns ett vi som tror och lämnar denna tro vidare till nästa generation. Detta kan uppfattas stå i konflikt med det pietistiska perspektivet där det är individer som med sin tro kommer tillsammans (det allmänna prästadömet). Vidare menar han att prästen inte är viktigare än medlemmen, men att prästen är den som bevarar tron. Vigningstjänsten blir då basen för detta.
Samtidigt säger ärkebiskopen att vi behöver fler ideella bärare. Han använder ofta uttrycket att någon behöver ”bära stolarna” – en viktig diakonal uppgift. Här, lägger han till, har EFS en viktig roll. Detta är möjligen en hårdragen tolkning av mig.
Jag har under mitt liv sett många människor i EFS bildligt och bokstavligt bära stolar. Det sprider värme och skapar hållbara gemenskaper. Men jag har också sett många som längtar efter gemenskapen med Jesus och som önskar få dela sin tro på den korsfäste och uppståndne.
Någonting skaver – och egentligen har det ärligt talat skavt ganska länge. Kanske sedan EFS bildades? På något sätt är rörelsen en paradox som försöker skapa sig en frihet i, men som samtidigt är beroende av, en kyrka som i bästa fall vill att EFS skall erbjuda ett fördjupat lärjungaskap, men som lika gärna negligerar denna rörelse. Ett exempel: Vid årets kyrkomöte nämndes EFS vid ett tillfälle, vid behandlingen av en motion om bidrag till just EFS. Den enda som begärde ordet var en EFS-medlem.
Ibland tänker vi att om vi anställer en ny präst så får vi nytt liv i församlingen. Det vill säga att livet i församlingen är ”en funktion av” prästen. Min syn är att prästen är en funktion av församlingen. Finns det medlemmar som använder och erbjuder sina naturliga och andliga gåvor, som har mött och lever nära Jesus – då kommer ingen präst kunna ge den församlingen något annat än andlig mat. Prästerna med tjänst i EFS fungerar bra därför att de lever för att stilla en andlig hunger. Med blicken på Jesus och människor. Och där det är mer än välkommet med frivilliga initiativ.
Hur ser samverkan ut mellan den kyrka och den väckelserörelse som beskriver denna kallelse så olika? I regionens mål för 2030 utmanas varje förening att hitta en medveten nivå av samverkan med kyrkan. Låt den vara just medveten och blomma ut där möjligheten finns.
Jag önskar Dig en välsignad adventstid, en God Jul och ett Gott Nytt År.
Lennart Albertsson är regional missionsledare för EFS Sydsverige.