Eskatologi – läran om den yttersta tiden – är ett ämne som på flera sätt kan vara svårt. Dels för att bibeltexterna som ligger till grund kan vara svårtolkade. Dels för att de talar om svåra prövningar. I denna artikel ger Jonas Nordén insikt både i hur texterna kan tolkas, men också i hur evangeliet lyser fram.
Vi människor verkar ha ett omättligt behov och intresse av att ha full koll på vår tillvaro: vi surfar de senaste nyheterna, läser horoskop, följer aktiekurserna, kollar väderprognoserna och lyssnar till framtidsanalytikerna. Vi vill helt enkelt säkra vår framtid genom att ha koll – helst kontroll – på morgondagen. Vi kartlägger vår framtid genom att läsa av tecken i tiden. Detta anknyter till hur Jesus uppmanar sina lärjungar att läsa tidens tecken. I Matt 24 ägnar han en hel del tid åt att prata med dem om detta. Men vad är det för tecken Jesus talar om? Det är knappast tecken som syftar till att med exakthet pricka in rätt dag, eller månad, eller år för hans återkomst. Sådana försök avvisar Jesus snarare, då han avslutar hela talet med att säga ”dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern”. Syftet med tidens tecken är inte att bestämma exakta tidpunkter, utan att stämma till eftertänksamhet och vaksamhet. Jesus vill att vi som är hans lärjungar ska lära oss att läsa vår egen tid.
I flera bibelböcker – som vi kan kalla profetiska – så förekommer det en slags sammanvävning av samtid och framtid. Profeterna i Gamla testamentet läser ofta sin egen samtid utifrån Guds handlande i den sista tiden. Det finns ett flertal gammaltestamentliga profetior som tolkar en historisk domshändelse i ljuset av Guds ingripande i den sista tiden och det som ska ske på ”Herrens dag”. Profeten Amos kan till exempel i ena stunden profetera om ”Herrens dag” för att i nästa stund tala om hur Gud på denna dag kommer att föra bort Israels folk i fångenskap. Israels bortförande i fångenskap till Babylonien blir alltså ett exempel, ett slags föregripande, av Guds slutliga dom av Israel i den sista tiden.
Samma tidsperspektiv återfinns i Uppenbarelseboken. Profeten Johannes läser sin egen tid – med myndigheternas och samhällets förtryck av de troende – mot Guds löften om dom och frälsning i den sista tiden. Guds dom av det ogudaktiga Rom föregriper och förebådar Guds slutliga dom av världen. Samtid och framtid knyts samman på ett sätt som ibland gör det svårt för oss läsare att veta vad som avses. Tolkningen av profetiska texter är komplext och det är svårt att i liknande bibeltexter läsa in exakta dagar, år, platser, folk, och händelser. Än svårare blir detta utifrån att historien har en tendens att upprepa sig.
På samma sätt verkar Jesus tala om Jerusalems förstörelse och Människosonens ankomst i en och samma sekvens. Det förstår vi delvis redan från hur frågan till honom från lärjungarna är formulerad: ”Säg oss när det ska hända” verkar syfta tillbaka på vad Jesus har sagt om att templet ska rivas ner. Därefter lägger lärjungarna till ytterligare en fråga: ”Och vad blir tecknet för din återkomst och tidens slut?” (Matt 24:3).
Som svar börjar Jesus tala om olika tecken: falska lärare, militarism, upprustning och krig, hungersnöd och jordskalv, förföljelse och martyrskap. Hur ska detta förstås? Vi kan ju konstatera att allt detta funnits i hela kyrkans tid. Varje generation kristna har kunnat se dessa tecken runt omkring sig. Jesus verkar likna historiens lidande vid en tilltagande smärta, ett allt mer intensifierat lidande; ”Detta är början på födslovärkarna” (Matt 24:8). Därför började de första kristna tolka dessa tecken som något som inte bara skulle känneteckna tiden fram till templets förstörelse och Jerusalems fall år 70; de läste dem som tidstecken som kännetecknade tiden från Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd till det att han kommer åter. Denna tanke har sitt stöd i Uppenbarelsebokens skildringar av sigill, basuner och skålar. Dessa beskriver olika former av ondska, som tycks intensifieras i basunerna och skålarna. Till slut tycks allt och alla drabbas (Upp 6). Tecknen är alltså olika former av lidande och ondska i världen, något som ska intensifieras med tiden.
Men är det då verkligen så att lidandet och ondskan i världen blir värre och värre? Bilden av födslovärkarna verkar ju tala för det. Man kan, till exempel, konstatera att fem av de elva största jordbävningarna som kunnat registreras har inträffat under 2000-talet. Det är inte heller så svårt att konstatera att världen idag tycks må allt sämre. Miljöförstörelsen är större och klimathotet är mer omfattande än någonsin tidigare. Vi överkonsumerar och jordens resurser håller på att ta slut. Vi ser tillbaka på ett århundrade med de två mest omfattande och omvälvande världskrigen i historien. Idag är det inte främst kyrkans förkunnare som träder upp som domedagsprofeter utan vetenskapsmän som höjer ett varnande finger för följderna av den globala uppvärmningen, västvärldens överkonsumtion och en hotande befolkningsexplosion.
Även förföljelsen av kristna har blivit mer omfattande. Det handlar inte nödvändigtvis om grymmare eller värre förföljelser, men det är fler kristna som lider för sin tro idag än någonsin tidigare. Missionsforskare är överens om att det är fler kristna som lidit martyrdöden på grund av sin tro under enbart 1900-talet än sammanlagt i hela kyrkans tidigare historia. Vi kan nog alltså med säkerhet konstatera att födslovärkarna har tilltagit.
De tecken som Jesus talar om är egentligen inte slutet, utan ”början till födslovärkarna”. Jesus tar bilden av en födande kvinna som allt eftersom förlossningen fortskrider erfar en intensifierad smärta. Men den smärtan innebär ju inte i första hand slutet på något, utan början på ett nytt liv. På samma sätt utgör ”tidens tecken” en antydan om att ”sommaren är nära” (Matt 24:32). Snart är tiden inne för Guds stora nyskapelse. Mitt i allt elände talar alltså Jesus tröst. Lärjungarna behöver inte bekymra sig eller låta sig skrämmas, trots motstånd, för ”den som håller ut till slutet skall bli räddad” (Matt 24:13). Talet om tidens slut syftar inte till att skrämma lärjungarna utan till att uppmana dem till vaksamhet och trohet. Gud har kontroll, inte vi. Lita på honom.
Jonas Nordén är präst i Betaniakyrkan i Malmö. Den 1 mars börjar han som inspiratör för bibel och undervisning inom Salt.