När vi bekymrar oss mer om vad människor tycker om oss, än om att älska dem så har vi hamnat snett. En tråkig händelse blev en väckarklocka för mig, och en påminnelse om att det finns en väg bort från vår inkrökthet i oss själva.
Jag fick höra att en person som kom till kapellet för första gången gått därifrån besviken för att ingen hälsat på henne. Jag har inte något exakt svar på varför det blev så, eller hur man i detalj ska undvika att det händer igen. Hur som helst så gjorde det mig ledsen och besviken.
Min besvikelse över detta hade två delar. Den ena var sorg, vilket är en sund reaktion på att en människa kommit till vår kyrka, och vi sårade henne genom att inte välkomna henne med glädje. Den andra delen var ”Hon kommer nog inte tillbaka. Hon kommer inte ta med sig några andra hit. Hon kanske berättar om detta för andra och de kommer inte heller vilja komma hit.” Eller med marknadsekonomins språk: ”Detta är inte bra för vårt varumärke.” Denna reaktion avslöjar hur jag (och vi alla?), är präglade av vår kultur och av en tidlös självupptagenhet.
Vi lever i en kultur som är ytlig på djupet. Bland annat märker vi det på vad som händer när ett företag eller en politiker blir påkommen med att ha gjort fel. Då blir responsen oftast ”Jag beklagar att människor tagit illa vid sig av detta.” eller ”Det är tråkigt att ni har fått en sådan bild av oss.”, eller någon variant av det. Det beklagliga ligger alltså i reaktionen hos kunderna eller medborgarna, inte i handlingen som sådan. Det gäller att till varje pris förskjuta ansvaret, och se till att människors bild av företaget eller partiet inte försämras. De faktiska förhållandena är inte så viktiga. Det viktiga är hur människor uppfattar oss.
Det är lätt att vi som kyrka glider in i samma tänk, kanske särskilt i en missionsrörelse som vill pröva nya sätt att nå ut med evangeliet till människor. När vi talar vision och målsättningar: ”Vad vill vi vara kända för?” (Vilken bild av oss själva vill vi projicera?) Istället för ”Vilka är vi, och vad är vi kallade att göra?”
Egentligen är det ju bara nya varianter av samma hyckleri som Jesus anklagade fariséerna för. Självupptagenheten och egoismen är inte något nytt påhitt, det är en urgammal synd. Jesus känner oss helt, och vi kan inte projicera någon bild som lurar honom. Men hos honom finns det också förlåtelse, och nåd till en väg bort från min självupptagenhet. Där jag får bli Guds avbild. Det är inte ännu en bild bland andra att försöka projicera, utan det är att vara den jag är skapad till: en människa som är djupt älskad av Gud.
I Guds nåd kan jag sluta skapa avbilder av mig själv, och i stället vara Guds avbild. Där väcks också min kärlek till mina medmänniskor och jag får glömma mitt eget ego. Då blir mina medmänniskor inte statister i min show, objekt för mina fantastiska planer. Jag behöver inte heller försöka vara alla till lags, som en tävlande inför domarna i talangjakten. När vi genom Guds kärlek blir befriade till att älska så kommer våra gemenskaper att präglas av det. Då blir det platser där det är lätt att andas, där det finns kärlek och befrielse, och evangeliet kan bli synligt.
Text: Hans Dahlén
Foto: privat