Efter rikets delning efter kung Salomos död i ett nordrike, Israel, och ett sydrike, Juda, så avlöste många kungar varandra på tronerna i Samaria respektive Jerusalem. De allra flesta av dem får mycket negativa vittnesbörd av bibeltexterna. De lyssnade inte på Gud utan avföll och tillbad andra gudar som dyrkades av de andra folken i området. De reste altare och offerplatser till dessa gudar och av politiska skäl gifte de in sig i de andra folkens regerande familjer. Profeter som Elia och Elisha kämpade hela tiden i motvind mot alla dessa krafter.
Men det finns några få undantag från denna regel och denna del i artikelserien handlar om en av dem: Kung Hiskia, den tolfte regenten i Juda rike. Han var bara 25 år när han satte sig på tronen som efterträdare till sin far Ahas, och han regerade i Juda åren 727-698 f.Kr. Om honom säger bibeln: ”Han förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom – och inte före honom heller. Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose.” (2 Kung 18:5-6)
Hiskia rev offerplatserna och krossade gudabilderna. Han tog även kopparormen som Mose på Guds befallning hade satt upp på en påle under ökenvandringen för att rädda folket från en invasion av giftormar. Man kan ju tycka att kopparormen borde skonats på grund av denna bakgrund. Men under tiden som gått så hade kopparormen övergått från att vara ett vördat minnesföremål till att bli en gud i sig själv. Den hade fått namnet Nechushtan och folket tände offereld till den.
Detta fenomen har återupprepat sig i historien och gör det fortfarande. Vi behöver alltid se upp med att de traditioner och föremål som är viktiga i just den kristna kontext vi befinner oss, inte ska få bli så viktiga och så omistliga att de blir en avgud, vare sig det sedan handlar om helgonreliker eller ord från reformatorer från 1500-talet. Det är lätt hänt att detta sker, men Gud och enbart treenig Gud skall vi ära och tillbe.
Hiskias regeringstid präglades inte av lugn och fred. Världsmakten Assyrien var inne i sitt mest expansiva skede. Många länder hade lojalitetsavtal med den gamla världsmakten Egypten, som nu höll på att falla sönder. Och dessa förbindelser gjorde dessa länder till lovligt byte för Assyrien.
Inte heller Juda och Israel slapp undan och först att drabbas var Israel. Hiskia hade suttit på Juda tron i bara fyra år när nordriket Israels huvudstad Samaria under sin kung Hosea belägrades av Assyriens här. Belägringen varade i två år innan staden föll år 722 f.Kr. Folket fördes bort i fångenskap och tio av Israels tolv stammar försvann därmed ur historien. De kom aldrig tillbaka, utan assimilerades och blandades upp med andra folk.
Åtta år senare satt en ny kung på Assyriens tron, Sanherib, och denne bröt med sin här in i Juda rike. Skälet var att Hiskia hade gjort uppror genom att söka militärt samarbete med Egypten. Sanherib intog alla de befästa städerna i Juda och närmade sig Jerusalem. Hiskia inledde då förhandlingar för att undgå samma öde som Nordriket.
Den assyriske kungen krävde då en enorm tribut för att skona staden, 300 talenter silver och 30 talenter guld, vilket innebär nio ton silver och ett ton guld. Jerusalem fullkomligt rensades på ädla metaller. Hiskia fick även riva ner allt det guld som han själv satt upp för att pryda dörren till Herrens tempel.
På en stenprisma som hittades 1830 i ruinerna av Nineve, vilken var Assyriens huvudstad under Sanherib, står denna händelse beskriven ur Sanheribs perspektiv. Hans berättelse stämmer i allt väsentligt överens med bibeltexten, även om han beskriver Hiskias betalda tribut som ännu större. Förutom allt silver och allt guld ska Hiskia också ha lämnat ifrån sig juveler, elfenbensinfattade möbler, sina döttrar, sitt harem samt sina musiker. Sanheribs prisma förevisas idag på British Museum i London.
Tributen blev betald och den assyriska hären drog bort mot Egypten. Men Sanherib bröt avtalet när han blev hejdad på vägen. Han sände sin här tillbaka till Jerusalem. Avsikten var att vända Jerusalems befolkning mot Hiskia och starta uppror genom att håna Hiskia och Herren Gud. Hiskia sökte hjälp hos Gud och bad profeten Jesaja att be för folket. Själv rev kungen sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick in i Herrens tempel. Gud gav Hiskia tröst och förutsade Sanheribs undergång.
En Herrens ängel slog sedan ner i den assyriska belägrande hären, sannolikt i form av ett utbrott av pest. 185 000 man i hären dog. Sanherib fann då för gott att dra sig tillbaka och återvände till Nineve.
En kort tid efter detta blev kung Hiskia mycket sjuk. Jesaja kom till honom och förutsade hans död. Men då Hiskia desperat bad Herren Gud om att bli skonad, så blev han frisk och levde i ytterligare femton år. Under denna tid fick han en son, Manasse, som blev kung efter honom.
Hiskia mötte mer kriser, bekymmer och lidande under sin livstid än någon av oss. Han är ett föredöme i det att han trots allt detta aldrig lämnade efterföljelsens väg. Han litade genom allt som mötte honom på Guds beskydd och fick det också.
Men tyvärr var inte hans son av samma kaliber. Allt det Hiskia byggt upp och skapat raserades under Manasse. Folket såväl som kungen avföll från Guds väg. Offerplatserna byggdes upp på nytt och det gjordes nya gudabilder. Hiskias trohet mot Gud gjorde att Juda rike inte föll samtidigt som Israel gjorde det 722 f. Kr. Juda rike fanns kvar i ytterligare 136 år tack vare detta. Men år 586 föll även Juda, då till den nya stormakten som ersatt Assyrien, nämligen Babylonien. Men mer om detta längre fram.
Text: Håkan Lindberg