Doften från grillen sprider sig långt ut på gatan. Solen skiner och en efter en går människor in genom dörren till EFS-kapellet i Lund. Dörren ut mot trädgården är öppen och sorlet från människor välkomnar. Det är söndagskväll och under sommaren träffas man för grillning och gudstjänst framåt kvällen. En härlig avslutning på helgen.
Man tycker om att träffas över en bit mat i EFS-kapellet. Följer man församlingen på Facebook får man lätt intrycket av att man äter en hel del här. På påståendet bryter skratten ut kring borden men man nickar igenkännande:
– Att träffas över en måltid är gemenskap, säger någon. Man lär känna varandra. Det kan lätt bli att man sitter på gudstjänst och ser varandras ryggar. Runt matbordet ser vi varandra i ögonen.
Två gånger i veckan erbjuder man öppen kyrka med en måltid med bön eller gudstjänst. På onsdagar är det lunch, på torsdagar kvällsmat och nu under sommaren lägger man till grillning på söndagskvällen.
Det finns en starkt diakonal anda i församlingen och stommen är det man kallar öppen kyrka. Sedan några år tillbaka öppnar man helt enkelt upp kyrkan och alla är välkomna.
– Det är högt i tak och skön atmosfär, säger Ida Carlsson som haft EFS-kapellet som sitt andliga hem i många år. Här möts olika samhällsskikt, människor med olika bakgrund och människor från olika generationer.
Ida menar att detta gör att man kan slappna av och vara sig själv samtidigt som fokuset på Gud är starkt. Det är lite klosterstil menar hon; vi arbetar ihop, vi ber tillsammans och delar måltiden. Ida slår ut med armarna och utbrister:
– Jag brukar kalla det En hyllning till mångfalden!
Vid ett annat bord sitter Karin Fremer och Amanda Svensson.
– Jag gick till alla kyrkorna i Lund när jag letade efter en församling, säger Karin. Det tog ett år men det var andan i denna församling som fick mig att stanna. Det finns en stark kärlek mellan människorna och eftersom vi inte är alltför många lär man känna alla.
Amanda, som är inne i slutspurten på sina psykologistudier, säger att hon förut varit med i större sammanhang där man inte alltid hann bli sedd eller se andra.
– Här känner jag att det finns tid, säger hon. Tid för varandra.
Det finns också en stor öppenhet för var man står i sin tro även om man som kyrka är tydliga med att Jesus Kristus är i centrum i allt man gör. Man behöver inte ha en specifik tro utan samtalet blir väldigt centralt och intressant. Stefan Björkman berättar frimodigt om att han inte tror på en personlig Gud men att han har funnit en plats där han känner sig hemma och är accepterad för den han är.
Stefan håller denna kväll till i köket tillsammans med Marianne Mirner. De har förberett potatissallad, sallad, dricka och stämningen är hög och väldigt positiv.
– Jag tror att de två benen i församlingen är diakonin och förkunnelsen, säger Marianne. Sviktar den ena sviktar den andra.
När Hans Dahlén började sin tjänst som präst i EFS-kapellet i höstas visste han inte riktigt till vilken sorts församling han kom till.
– Jag visste att det inte var ett gäng inbitna EFS:are som höll till i kapellet men inte så mycket mer, säger Hans. Jag trivdes riktigt bra direkt! Speciellt tycker jag mycket om gudstjänstformen här.
Efter att man ätit klart samlas de som vill till mässa i kyrksalen. Det är lugnt och innerligt. Lovsången är denna kväll à Capella och mycket äkta. Det är tydligt att man inte ”bara drar igenom” gudstjänsten. Trots den öppenhet för olika sätt att tro som råder är man noga med att trycka på att man är en kyrka som tror på Jesus Kristus och inget annat.
Rebecka och Thomas Adrian tycker att det är härligt att man som församling blivit alla givna dessa olika människor som man kanske inte hade träffat i vanliga fall.
– Alla har inte kommit till tro men vi ser att människor rör sig mot Gud, säger de fundersamt.
Maria Olsrud funderar vidare:
– Jag tror att allt detta hålls ihop av Gud, säger hon. Han har det i sin hand.
Tydligt är det att människorna i församlingen är öppna och längtar efter att träffa nya människor. De gör det bra, mycket bra. Med en hel del mat och mycket kärlek.
Text och Foto: Helena Eriksson