– Sinnesro, säger Cecilia Reuter. Det enkla, stillsamma som alla kan ta till sig. Våra sinnesromässor, dit folk som kanske aldrig satt sin fot i en kyrka kommer, är jag väldigt glad för. De möten med människor vi har fått genom dessa är viktiga, starka och betydelsefulla och sinnesromässorna är lika viktiga för dem som redan har Jesus i sina hjärtan.
Tron har alltid varit en självklarhet för Cecilia Reuter, präst i S:t Mikaels samarbetskyrka i Ängelholm. Hon växte upp i Munka Ljungby i ett kristet hem där hennes far var präst och hade tjänst inom kyrkan.
– Naturligtvis funderade man lite extra under tonåren, säger Cecilia. När Credo startade i Ängelholm engagerade jag mig där och SESG-lägren kom att betyda mycket för mig. Det var under dessa läger som Jesus blev mer personlig.
Att bli präst var däremot inte självklart men att läsa teologi, det visste Cecilia att hon ville göra. Tanken var att det skulle leda till en tjänst som diakon. Men innan dess tillbringade hon tid i Österrike där hon arbetade på både förskola och ålderdomshem. Efter att studierna i Lund tog vid och en teologie kandidat avlades fick Cecilia möjlighet att arbeta som församlingsassistent i Löddeköpinge. Hon fick ett stort ansvar och hade exempelvis själv hand om konfirmandundervisningen vilket hon tyckte var mycket kul. Det var under denna tid som funderingarna på att släppa diakoni-tankarna och istället satsa på prästyrket kom till Cecilia.
– Jag såg att prästyrket var roligt och jag kunde se att jag skulle passa som präst, säger Cecilia. Diakonin skulle jag ändå få syssla med som präst.
Cecilia prästvigdes 1978. På den tiden var det inte mycket praktik innan man blev prästvigd. Man tränade på skolan och fick sedan prova på verkligheten vid
två tillfällen innan man skulle ut i yrkeslivet.
– Det är ju skönt att det har ändrats och att blivande präster får lite mer på fötterna praktiskt innan det är dags, säger Cecilia och ler åt minnet.
Cecilia är gift med Mats och de har fyra barn, som alla arbetar inom musikens värld. När barnen var små var man ofta i EFS på Villagatan i Ängelholm där barnen gick i söndagsskola. EFS har funnit med som en röd tråd genom hela Cecilias liv.
– Jag var med i UG i EFS Lund under studietiden, säger Cecilia. Jag har alltid haft goda relationer inom EFS.
Bygget av S:t Mikael startade hösten 1996. Det var Cecilias pappa som tipsade henne, som då arbetade i Hjärnarp-Tåstarps föramling, om tjänsten som skulle tillsättas i den nya samarbetskyrkan.
– Det passade mig väldigt bra då jag har ett ben i Svenska kyrkan och ett ben i EFS, säger Cecilia.
Visionen med bygget av en samarbetskyrka var att EFS lekmannarörelse skulle smitta av sig på den nya samarbetskyrkan. EFS på Villagatan delades i vänskap och ungefär hälften gick med till S:t Mikael och började bygga upp den nya kyrkan. Idag finns det två EFS föreningar i Ängelholm som då och så samarbetar. Båda föreningarna har vuxit rejält och delningen har inte på något sätt skapat problem.
– Det var väldigt roligt att få vara med att bygga upp både verksamheten men även vara med i utformandet av exempelvis nattvardskärl, textilier och altarljustakarna, säger Cecilia. EFS föreningen är mycket aktiv i kyrkan och samarbetet har alltid fungerat mycket bra!
Jan Roth har funnits med i samarbetskyrkan sedan den byggdes. På frågan om vad Cecilia har fått betyda för kyrkan säger han:
– Cecilia har fått vara med från början och på det sättet kunnat påverka kyrkans inriktning. Genom sin klara undervisning, sin stabilitet och trygghet har hon starkt bidragit till att S:t Mikael är en kyrka som har låga trösklar men med ett tydligt centrum. Människor känner sig välkomna, trygga och sedda. Jag har följt Cecilia sedan första anställningsintervjun och är glad att hon blivit mer och mer den trygge ledaren för varje år.
I den speciella situationen som det innebär att vara präst i en samarbetskyrka behöver man vara lyhörd, flexibel och öppen, och det är Cecilia menar Jan och tillägger:
– Cecilia har haft lätt att samarbeta på olika fronter. Också när det gäller arbetsledning har hon utfört det på ett ödmjukt sätt och det har skapat motivation och trygghet för våra anställda.
Kajsa Starfelt, som arbetar som förskolelärare i S:t Mikael, menar att Cecilias största styrkor är hennes lugn och tryggheten i hennes person. Hon har stort förtroende för sin kollega.
– Jag tänker särskilt vid dop, när föräldrarna kan vara lite nervösa och oroliga, säger Kajsa. Där är Cecilia bra på att göra det lugnt och naturligt, vilket lugnar föräldrarna. Även de personer som träffar henne på babycafé och öppna förskolan uppskattar henne mycket för hennes lyssnande och närvaro.
I mars fyller S:t Mikael 20 år och då lämnar Cecilia tjänsten för ett liv som pensionär. Hon hoppas kunna tillbringa mycket tid med sina barnbarn och njuta av livet på ett lite annat sätt. På frågan om hon tycker det är svårt att lämna, skruvar hon lite på sig.
– Både och. Men det är dags att lämna över nu, säger hon. Det är lagom att sluta nu.
Cecilia går vant omkring i lokalerna och man ser att hon är stolt. Stolt över vad man tillsammans har skapat i samarbetskyrkan, stolt över sitt arbete. På frågan om vad hon hoppas lämna efter sig när hon slutar säger hon:
– Jag hoppas ha kunnat förmedla den enkla, nära och naturliga synen och känslan för tron. Min förhoppning är att jag har fått fram att Gud är med i vardagen och vi alla har Honom i oss.
Vi önskar Cecilia härliga sista månader på jobbet och därefter en fin pensionering!
Annonsen för Cecilias tjänst hittar du här.
Text: Helena Eriksson
Foto: Helena Eriksson, privat