Jag har alltid tyckt om att vara i naturen. Jag har alltid fascinerats av naturens skönhet. Kanske för att jag är född i vackra Blekinge och att mina föräldrar ofta tog mig ut för att plocka svamp och bär av olika slag? Eller kan det vara så att fascination kring skapelsen finns för att skapelsen i sig berättar om den Gud som är skapare av himmel och jord. Naturen vi har runtomkring oss är skapat av Gud, vi ser hans fingeravtryck, spår av Honom i det Han skapat.
Inte nog med att Gud med en fantastisk kreativitet och noggrannhet skapat världen och allt som bor i den, utan Han älskar den också! I första mosebok läser vi: ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott” (1 Mos 1:31a).
Allt vad Gud skapar är kallat till att ge Honom ära och prisa Honom. Allt skapat: människan, djur, växter, hav, luft, stjärnorna, månen. Varje art är inte skapad för sin egen skull utan för ett djupare syfte, tillbe Gud. Människan, som är en del av skapelsen, skapad till Guds avbild, är kallad till att ta hand om det som Gud har skapat. Jorden och allt är skapat är Guds, inte människans. Som Guds trädgårdsmästare här på jorden får människan ansvara för jorden. Vilken gåva och vilken kallelse!
En gåva och kallelse vi människor tyvärr på flera sätt har missbrukat. När människan valde att gå syndens väg, bort från Gud, innebar det också att människan gick bort från sin gudagivna kallelse att representera Gud och förvalta skapelsen på ett sätt gott och osjälviskt sätt. Saker och ting blev inte som det var tänkt att bli.
Frukten av människans synd och bortvändhet utifrån ett förvaltarperspektiv ser vi tydligt idag. Miljöhoten är alarmerade. Isar smälter, bi-populationer och biologisk nödvändig mångfald minskar dramatiskt, viktiga skogar skövlas, jordens medeltemperatur ökar mm. Detta vittnar om människans livsstil och vad hon värdesätter: sig själv. Människan älskar inte skapelsen så som Gud älskar sin skapelse. Människans bortvändhet från Gud och Hans skapelse är i grund och botten ett andligt problem.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Orden ”världen” i grekiskan heter kosmos. Ordet kosmos kan ha många betydelser, bland annat ”jorden” och ”universum”. Gud älskar hela sin skapelse och han har gett människan mandatet att ta hand om den. Men han väljer inte att passivt titta på och säga: ”Ni valde bort mig, nu får ni skylla er själva.” Att Gud sänder sin son Jesus Kristus till världen var inte bara för att frälsa människors själar. Guds stora frälsarplan är att upprätta hela sin skapelse! Den frälsta och upprättade människan får genom tron på Jesus Kristus återigen ett rätt förhållande till Gud, hon blir rättfärdig. Detta innebär att hon alltmer blir lik sin skapare och detta påverkar hur hon förhåller sig till skapelsen.
Förr trodde jag att man kunde välja. Antingen var man en kristen miljöaktivist som inte var så intresserad av att leva livet för Jesus. Eller så var man en radikal Jesu efterföljare som mer fokuserade på att frälsa människor. Guds tankar och planer för sin skapelse (kosmos) är så mycket större än vi någonsin kan tro. Att bry sig om och förvalta skapelsen är en central del av evangeliet och att leva i Jesu Kristi efterföljelse.
I valet mellan att bry mig om skapelsen och att forma människor till Jesu efterföljare väljer jag båda. Kristus ger mig inte något val mellan dessa. Han vill upprätta båda – vem är jag att välja bort något?
Text: Anton Flood, präst i Betaniakyrkan i Malmö
Foto: Privat
Anton har varit med och startat den nybildade kristna miljörörelsen A Rochas vänner. De inbjuder till en konferens i september 2018.
