En frälsningssoldat från Skottland, en predikande busschaufför från Tyskland och en pensionerad styrelsesekreterare längtar efter att göra skillnad i Klippan. Livsluft träffar Andreaskyrkan, 10 år efter sammanslagningen.
Det är 10 år sedan Klippans Missionsförening och Korskyrkan blev Andreaskyrkan. Det var en process som påbörjades redan på 80-talet. Samarbetet fördjupades med mer gemensam verksamhet och till slut beslutade man sig för att bli ett. Baptistkyrkan såldes och Missionsföreningens lokaler renoverades upp och invigdes år 2010.
– Vi växte ihop på något sätt, säger Ragnhild Karlsson, sekreterare i styrelsen.
År 2012 anställdes Joel Jarbo som präst och året efter började Roslyn Bennett som administratör och stannade till år 2016. Sedan 15 april är hon tillbaka på tjänsten som administratör i församlingen.
– Det är nästan så man inte tror att det är sant, att du ville komma tillbaka igen! utbrister Ragnhild.
– Det är en uppmuntran från Gud! säger Gabriel von Fürstenberg.
Gabriel är vikarierande pastor på 30% sedan februari i år då Joel Jarbo är tjänstledigt för att göra sitt adjunktsår. Gabriel är i grunden busschaufför med eget företag och socialarbetare. Han har bott i Klippans kommun i 25 år och kom från Tyskland till Sverige år 1983 för att gå en bibelskola. Han var med och startade en annan församlingen i Klippan år 2000 och har arbetet med hemlösa och socialt utsatta både i Klippan och som assisterande pastor i Pingstkyrkan i Ängelholm.
När de ser tillbaka på de senaste tio åren nämner de barngruppen Äventyrarna på fredagskvällarna som Joel och Ragnhilds man Bert-Inge byggde upp med barn från både församlingen och utanför. De berättar om lägenheten på andra våningen i Andreaskyrkan med två rum och kök som lånats ut som kortidsboende för de som behövt skydd eller behov. När ett hus brann ner i Klippan kunde den tacksamma familjen hyra våningen och slippa bo på hotell. De talar med värme om Bullgerilla, en ekumenisk satsning där man varannan fredagskväll i nästan 15 år bjöd på dryck, bullar och sålde korv på torget. Detta efter att många upplevde det oroligt i centrum med bland annat mycket rasism och nazism i slutet på 90-talet. För något år sedan lades Bullgerillan ner då behoven förändrades.
Det är genomgående i vårt samtal att man upplever att man står inför något nytt. Nya behov i samhället och nya förutsättningar i församlingen. Samtidigt är de positiva, ser möjligheter och framtida behov. När Roslyn var anställd förra perioden startade hon upp kvinno- och mansfrukostar, gemenskapskvällar och musikterapi. Under åren då Roslyn varit borta har de verksamheterna legat i träda.
– Innan jag kom bad jag mycket. Jag tänkte att det är inte bara att komma tillbaka och fortsätta som när jag lämnade år 2016 , utan lyssna in vad behövs nu. En sak som vi blev medvetna om är att det finns nya svenskar här och det är viktigt med integration.
Exempelvis planeras till hösten en guidad bussutflykt för nya Klippanbor, ny- som gammalsvenska, med målet att lära känna Klippan med omnejd. Större sociala behov i samhället, exempelvis i och med att Arbetsförmedlingen stänger, gör att en församling med förtroende, som Andreaskyrkan, har en viktig roll att spela i Klippan.
En utmaning är att unga i församlingen flyttar utan att komma tillbaka och omsättningen av människor har alltid varit stor. Samtidigt är det ett inflyttningstryck till Klippans kommun som är allmänt känt.
– Jag upplever alltså en ökning faktiskt. Vi är i en tid när folk söker sig tillbaka till ett hem, ett andligt hem.”
På söndagarna möts cirka 30-35 personer till gudstjänst. Församlingen har 63 medlemmar. På onsdagarna träffas de för gemenskap och bibelläsning och ungdomsgruppen ses två gånger i månaden.
– Gudstjänsten är ju det absolut centrala, att vi samlas till gudstjänst varje söndag, det är ju helt livsviktigt. säger Ragnhild.
Gång på gång i samtalet lyser deras djupare längtan igenom. Här finns aktiva medlemmar, en vishet, beredskap och stor tolerans, inte minst från de äldre, för förnyelse och nya idéer.
– Vi vill göra skillnad i Klippan! säger Ragnhild.
– Det ska vara öppet, säger Gabriel. Titta, en jättestor lokal som står tom. Vi vill inte ha det så. Vi vill ha dörrarna öppna och att folk kommer in.
När jag frågar vad som utmärker Andreaskyrkan bekräftar de min egen upplevelse.
– Man blir uppmärksammad. Det är inte en enda som slinker in och slinker ut, menar Gabriel.
– En del här tar inte fika utan att först kolla vilka som är nya. Det gör ett bestående intryck.
Jag kan inte annat än att hålla med.
