Jag har inte tidigare tyckt om att använda termen utbränd. Utbränd låter så brutalt och slutgiltigt. Utmattningssyndrom är ett finare och lite mjukare ord att använda. Men nu var det min egen erfarenhet att jag kände mig just utbränd. Jag hade verkligen brunnit, men nu brunnit ut helt. Av mina tidigare drivkrafter och energi fanns nu ingenting kvar. Självkänsla är viktigt och jag trodde mig verkligen ha en god självkänsla och veta att mitt värde inte sitter i vad jag gör och presterar utan i vem jag är. Men det är lätt att ha en självkänsla med dubbla bottnar så länge du faktiskt har något att ge och bidra med. Men när jag nu tog helt slut och inte ens kunde klara enkla saker i vardagen, än mindre bidra med något till andra, så kände jag mig helt värdelös.
Sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom orsakat av stress i höstas har det varit och är fortsatt en långsam och lång läkningsprocess. Jag har fått återvända till Guds nåd för att finna grund att ge mig själv nåd och öva mig i att vila. Jag är tacksam över allt stöd och all förbön! Jag är kraftigt försvagad men har hopp om att möta samma erfarenhet av den kraftfulla svagheten som Paulus sätter ord på nedan.
I mitt sökande efter något att skriva nu, fann jag den text som följer. Jag skrev den för tre år sedan men budskapet berör mig på ett nytt sätt idag.
”Han svarade mig: ’Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.’ Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig.”
Andra Korintierbrevet 12:9
Vår kultur framhåller den som är frisk, stark och effektiv. Så har det nog alltid varit, men i vår tid förtydligas det genom medias fixering vid framgång. Vi vill gärna tillhöra de framgångsrika men också gärna omge oss med människor som vi uppfattar som duktiga och driftiga.
Jesus person beskrivs av Jesaja som föraktad och utan värde i våra ögon?
”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.” (Jesaja 53:3)
Vi behöver nog stanna upp för och fundera över vad det innebär att Jesus föraktades av människor och ansågs som värdelös.
Vi vill gärna prata fromt om styrkan i svagheten och om skatten i de bräckliga lerkärlen. Men vad händer den dag då bräckligheten leder till att det spricker, när svagheten förkroppsligas i våra egna liv – vad gör vi då? Hur tar vi emot och välkomnar svaghet? Möter vi svagheten med förakt och vänder oss bort? Vad gör svagheten med oss?
Guds heliga Ande är Guds egen närvaro som kommer hela vägen och går oss människor in på livet. Hur knyter Gud an till oss? Var finner Anden och Guds kraft kontaktpunkten med våra liv? Bibeln har ett överraskande svar när det hävdas att ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Här står Anden och vår svaghet så sammanbundna rent språkligt att jag tror vi kan tala om att svagheten är en nyckel till Andens hjälp. Anden kommer vår svaghet till hjälp. Den helige Ande ”dockar” i vår svaghet, där vi blir beroende av Guds kraft. Finns inte svagheten och erkänns inte det beroendet så finns heller inget utrymme för den Helige Ande i våra liv. Jag tror att detta är en mycket brännande fråga i våra liv och i våra församlingars liv.
Vi behöver nog på nytt stava på hälsningen som Sakarja gav Guds folk: ”Varken med styrka eller makt utan med min ande säger Herren Sebaot.” (Sakarja 3:6)
Å andra sidan. Varje gång vi blir medvetna om svaghet så öppnar det väldiga möjligheter. Därför att detta som vi uppfattar som ett problem, ett hinder för Gud att verka, förändras och blir till en möjlighet. I Uppenbarelseboken kan vi läsa Jesus hälsningar till de sju församlingarna. Alla breven handlar på olika sätt om lyhördhet för Guds Ande. Till församlingen i Filadelfia hälsar Jesus att han ”ställt en dörr öppen för den.” Orsakerna till detta gyllene läge för församlingen, denna kanonmöjlighet, är överraskande nog svagheten. Det är inte trots församlingens svaghet som möjligheten finns, utan just på grund av densamma, ordagrant… ”ty liten är din kraft” Upp 3:8
Människor som aldrig visar någon svaghet är svåra, ja nästan omöjliga, att komma in på livet. Tänker man efter är det ju när vi möts med våra svagheter som vi också kommer varandra som närmast. Styrka och ofelbarhet kan ha en tendens att stöta bort andra. Men när vi upptäcker att även andra brottas med samma brister som vi själva kan vi finna syskon i nåden och tron. Och det samma gäller även vår relation till Gud. Vi kan inte närma oss Gud med vår styrka. Vi kan inte komma med vår duktighet och våra stora egon. Då håller vi honom bara på avstånd. Det är inte svagheten utan styrkan som är hindret i vårt trosliv. I svagheten kan kraften bli som störst!
Tänk om det är så att Jesus vill använda just din och min svaghet? Vågar vi välkomna den och dela vår svaghet? Tänk den gemenskap där alla bidrar med sin svaghet. Det kan, paradoxalt nog, genom Guds nåd bli en väldigt stark gemenskap!