text och bild: Nathalie Bencic
Det är sällan kvinnor i olika åldrar samlas för gemenskap och måltid under några timmar, men denna morgon har Betaniakyrkan i Malmö bjudit in Marie- Louise Nilsson som talare.
I gudstjänstsalens nedre delen har folk börjat rada upp sig för att ta för sig av den frukost som har dukats upp. Den är en salig blandning av kvinnor, flickor och tjejer, från olika platser och som representerar olika åldersgrupper. Det är sannolikt många saker som skiljer dem åt, men en sak verkar ha enat dem; nämligen tron på Jesus.
Vid frukostbordet hittar vi Jonas Nordén som arbetar som präst i församlingen, men denna dag håller han inte i samlingen utan finns bara på plats tillsammans med andra för att tjäna.
Marie-Louise öppnar föredrag medan några fortfarande håller på med sin frukost. Hon startar sådär ärligt och öppet som bara hon kan. Hon börjar prata om livet och drar oss in i dess berättelse som visar och påminner oss om hur vi ofta jämför våra liv med andra. Kvinnor och tjejer runt om sitter och tuggar medan Marie-Louise pratar om förvirrande identiteter som bottnar i vad andra människor tycker och tänker om oss när vi egentligen borde lyssna mer på vad Gud säger om oss. Hon har fångat oss alla totalt, och jag anar att det beror på att vi är många som känner igen oss.
Svaret, sa hon, återfinns i Jesus Kristus. Han som har dött för var och en av oss. Han som söker efter varje självbild som har gått förlorad och som vill rädda varje kvinna. För när vi jämför oss i honom så är vi nog. Ingen prestation i världen kommer förändra det. Vi blir inte älskade mer och vi blir inte älskade mindre.
Tiden börjar lida mot sitt slut, medan Marie-Louise slår fast vid att vår upprättelse i Jesus är något som pågår hela livet genom olika perioder. Men steg för steg får vi tillsammans inse att jag är den han säger att jag är. Och du är den han säger att du är. Fri och älskad. Där får vi ha vår identitet.
En sanning och vetskap jag och många kvinnor med mig fick andas in innan vi gick ut i vårsolen.
