”Jag räcker inte till, och det är helt ok!”
Han är Hörbysonen som hoppade av gymnasiet och blev evangelist, som lämnade både prästtjänst och EFS. Livsluft möter den nya samarbetskyrkoprästen i Sankt Knut i Lund i ett samtal om att hitta och vara den man är.
År 1962 föddes Johan Åkesson. EFS fick han med modersmjölken med föräldrarna aktiva i föreningen i Hörby. Lillebror Tomas bor kvar och är numera anställd i EFS-kyrkan i Hörby. Efter två år på teknisk linje på gymnasiet hoppade Johan av för att läsa bibelskolan på Johannelund 1980.
– Det hände mycket i Hörby under den tiden och vi hade en kille som bodde hemma hos oss som blivit frälst och som var gammal missbrukare. Han var tio år äldre och påverkade mig såklart starkt. Efter bibelskolan gick jag en evangelistkurs och var evangelist och var runt och knackade dörr med Tomas Nygren i studentområdena i Uppsala. Efter det fick jag och Allan Sjöstedt kallelse till Simrishamnskretsen som evangelister. Där var jag mellan åren 1981-1987. Därefter sökte jag in på Johannelund och gick den tre-åriga prästutbildningen. Jag prästvigdes på årskonferensen i Örnsköldsvik av biskop Carl Johan Tyrberg.
Sin första prästtjänst fick han i Oppebykyrkan i Nyköping, en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS. Där var han kvar till år 1998 då han gjorde ett uppehåll, från prästtjänst och EFS, som varade längre än han själv tänkt sig. År 2000 flyttade han och frun till Simrishamn och Johan jobbade under nio år inom livsmedelsindustrin samt var pappaledig. För under den här perioden kom fyra barn, tre grabbar och en tjej som nu är 18, 16, 14 och 11 år.
Vad var det som gjorde att du gjorde uppehåll i prästtjänsten och med EFS?
– ”Jag kände lite som att jag gick in i väggen 97-98. Jag hade mycket krav och ambitioner och kände jag behövde göra ett uppehåll. Jag fick möjligheten att studera under en period och framför allt att göra något helt annat. Under 9 år var jag anställd inom livsmedelsindustrin och var med i produktionen av vegetarisk färdigmat i Simrishamn. Men vägen tillbaka kom så småningom.”
Hur kom du tillbaka?
– Någon längtan kom tillbaka att vilja vara med och ge, dela det jag fått som gåva. Känner att jag fick en förnyad kallelse att vända om och tillbaka. Inte till det som var innan men ändå tillbaka till något nytt. Jag har känt mig väldigt buren sen dess även om det inte varit en lätt resa.
Samtalet glider i på vikten av gemenskap, kampen att vara den man är och att inte räcka till.
– Jag känner att det är en av mina tillgångar kanske, att jag har fått vandra en vandring med Kristus ner i det svåra för att sedan komma upp ur det.
Johan citerar Tomas Merton:
”Den stora tillgången som vi har som människor, det är våra begränsningar. För på grund av dem behöver vi andra och andra behöver oss.”
– Det finns liksom en kraft i gemenskapen när vi delar livet som det ser ut.
– Erfarenheten av att inte räcka till är en av mina stora strider. Att hela tiden känna att jag inte räcker till. Men att kunna säga: Johan du räcker inte till, och det är helt ok! Det blir ett evangelium i allting. Det finns så många krampaktiga försök att var mer än vad vi räcker till för. Ibland tror jag att vi i kyrkan, i vår iver att vara Kristuslika, kan bli något annat än oss själva.
Under resans gång kom insikten att det var 20 år kvar till pension och frågan: vad gör jag med resten av mitt liv? Då fanns prästkallelsen där och han läste in en teologisk kandidat mellan åren 2008 och 2010 och blev mottagen för tjänst i Svenska kyrkan och fick förnya sina prästlöften. Adjunktsåret gjordes i Löderups församling där han sedan fick tjänst. År 2015 gick han den behörighetsgivande kyrkoherdeutbildningen och blev år 2016 kyrkoherde i stora Köpinge församling som är grannförsamling till Löderup och som vätter mot Ystad. Nu tillkom ansvar för ekonomi och fastigheter
– Det var ju ”mission impossible”. Jag kände att det tog mer på mina krafter. Jag hade 70 % administration och 30 % prästsysslor. Det blev en kortare session än jag tänkt mig.
Påskens fasteperiod blev en vandring med Kristus genom det svåra beslutet att lämna en församling som låg honom varmt om hjärtat. Beslutet att säga upp sig kom på långfredagen. När han efter det började se sig om efter ny tjänst var det egentligen bara en tjänst som lockade.
– Tre saker som fick mig att söka tjänsten i Sankt Knut. Det första var ett långt samtal med förre samarbetskyrkoprästen Anders Sjöstedt där det blev tydligt att mina gåvor att bygga och stärka det befintliga skulle kunna komma till användning. Det andra var att styrelsen skickade några medlemmar från föreningen till Stora Köpinge när jag hade högmässan för att kolla läget. Det värmde så att de tog sig tid och jag såg det som en bekräftelse på kallelsen! För det tredje hade jag en bra magkänsla efter intervjun trots att jag var nervös innan och kände mig malplacerad.
Vilka är utmaningarna för EFS Sankt Knut just nu?
– Jag känner att EFS:arna behöver samlas och peppas och bli tydligare i sin roll och i sin uppgift. Sedan är det viktigt att vi skapar ett ”vi” som är hela kyrkans ”vi på Sankt Knut”, där EFS har en uppgift att fylla.
Återkomsten till EFS är dock inte helt oproblematisk. Både Johan och EFS har förändrats sedan 1998 när han slutade sin tjänst i Nyköping.
– Jag är lite ambivalent i min relation till EFS. Man har ju något med sin innerlighet och den personliga tron. Tron på lekmannaengagemanget, och den enskildes förmåga och sättet att möjliggöra för flera att komma in och ta ansvar och växa, det uppskattar jag. Att bygga gemenskap har varit alltid varit viktigt för mig. Min erfarenhet är att vissa delar av EFS ibland kan ha en tillkämpad kristendom som inte är förankrad i dem själva. Ibland kan det bli snävt, trångt och lite inkrökt i sig själv. Jag tänker ibland; Var inte så oroliga för att fel saker blir sagda. Det finns en ängslan att allt skall bli rätt, lite konformt. Men för andra är det kanske uttryck för en tydlighet och att man profilerar sig. Så beroende vart man står så ser man lite olika på samma företeelse. Och det är väl härligt att det får vara olika.
Har du några speciella källor du återvänder till för att få kraft?
– Jag brukar promenera en speciell runda där vi bor som är sagolik. I omgångar har jag en väldig styrka i att få träffa vänner som betyder mycket för mig och prata med. Familjen är den plats jag allra tydligast kan känna att jag kan få hämta krafterna och är en källa till återhämtning. Meditationen och stillheten är också viktig för mig. Närvaro utan ord, Gud i tystnaden är en annan källa till kraft. Tystnaden som en vän som vill mig väl, där jag möter Gud. Jag behöver påminna om att det är där jag lever varje dag, tillsammans med Gud, utan krav eller prestation.
text och bild: Kristoffer Lignell
