Igår gick kyrkan in i den stora fastan. Dessa 40 dagar är en gåva från den helige Ande till kyrkan för att ge utrymme för Jesus att få bli tydligare, skarpare och viktigare i våra liv. Just därför blir också bönerna och bibelläsningarna tydligare och skarpare.
Fastan är profeternas och poeternas tid. De kallar oss att stanna upp, utvärdera och omvända oss. De sätter också ord på det som inte är så lätt att sätta ord på, smärtan, förlusten och längtan.
En av dessa poeter och profeter var Efraim Syriern. Efraim föddes på 300-talet i Mesopotamien. Man sade om honom att han var så bevandrad i Bibeln att ”om Bibeln på syriska gick förlorad, skulle man kunna återskapa den genom den helige Efraims dikter”. Johannes Chrysostomos gav honom smeknamnet ”den helige Andes harpa”. Efraim är mest känd för sin poetiska teologi och den fastebön han nedtecknat beds i ortodox tradition i aftongudstjänsten varje dag under fastan. Bönen sammanfattar och ger oss riktning för vår fasta.
Herre och Mästare över mitt liv!
Tag bort ifrån mig lättjans, modlöshetens, maktlystnadens
och de tomma ordens ande.
Skänk mig, Din tjänare,
kyskhetens, ödmjukhetens, tålamodets
och kärlekens Ande.
O, Herre och Konung!
Låt mig se mina synder och inte döma min broder eller syster.
Ty välsignad är Du i evigheters evighet. Amen.
I den första delen av bönen ringar Efraim in de andliga sjukdomarna. Den grundläggande sjukdomen som Efraim identifierar är lättjan. En slöhet och passivitet som drar oss neråt istället för uppåt. Lättjan uttrycker sig inte sällan som en djupt rotad cynism. Den intalar oss att inga verkliga förändringar vare sig är möjliga eller ens önskvärda. Lättjan är inte att inte kunna eller orka, utan att inte vilja.
”Lättjan är roten till all synd eftersom den i grunden förgiftar vår andliga energi”, skriver Alexander Schmemann.
Lättjan förgiftar själen leder till modlöshet. Ett tillstånd som de andliga fäderna betraktar som den av de största farorna för själen. Modlösheten får allt att framstå i en dyster och negativ dager. ”Det lönar sig inte”, är dess mantra. Modlöshet är om något en demonisk kraft, djävulen är framför allt en lögnare. Han ljuger om Gud och om världen, och gör oss oförmögna att se ljuset och sträcka oss mot det. Modlöshet leder till själens självmord.
Det kan tyckas märkligt, men det är just lättjan och modlösheten som ger näring åt maktlystnaden i våra liv. Vi kompenserar vår upplevelse av tomhet och vilsenhet med en destruktiv attityd som riktas mot andra människor. Om livet inte är orienterat mot Gud, om han inte är Herre och Mästare i mitt liv, blir jag snart min egen herre. Allt värderas och bedöms utifrån mina behov, mina åsikter, mina önskningar. Maktlystnaden är en kraft som förmörkar mina relationer, inte nödvändigtvis uttryckt i att jag försöker dominera och styra min omgivning. Den kan uttrycka sig i likgiltighet, förakt och ett totalt ointresse för andra människor. Maktlystnaden är lättja och modlöshet, denna gång riktad mot andra. ”Det andliga självmordet fullbordas med ett andligt mord”, kommenterar Schmemann.
Slutligen sätter Efraims fastebön fingret på de tomma orden. Språket och vår förmåga att tala betraktas av kyrkofäderna som gudslikhetens sigill hos människan. Gud har själv uppenbarat sig i Ordet. Av alla skapade varelser är det bara människan som fått gåvan att tala. Men den högsta gåvan rymmer den största faran. På samma gång som den utgör människans adelsmärke, speglar den hennes fall och undergång. Orden bygger upp och orden bryter ned. Talet ger liv och talet dödar. “Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna”, skriver Adrienne von Spyer.
Så har Efraim sammanfattat de hinder som måste övervinnas – och som Gud ensam kan hela oss från. Den första delen av vår fastebön är ett rop från botten av vår hjälplöshet. Därefter vänds bönen till de positiva aspekterna av vår fasta, den upprättelse vår längtan sträcker sig mot.
Nu lär oss Efraim att be om kyskhet. Om vi kan undvika att enbart förknippa detta ord med sexualitet, anar vi kanske hur det står för själva motsatsen till lättja. Det grekiska ordet för kyskhet, sofrosyne, kan ordagrant översättas med ”helhet”. Lättjan är en dimma som skymmer sikten så att vi inte ser verkligheten. Om vi med kyskhet vanligen menar motsatsen till förvrängd sexualitet, är det för att brustenheten i en människas karaktär blir som tydligast i en vilsen sexualitet – kroppen står inte längre i harmoni med anden. I Kristus sker det helande som skänker harmoni och enhet åt kropp och ande.
Kyskhetens första frukt är ödmjukhet. Det tillstånd som uppstår i själen när sanningen har besegrat lögnen. Den sant ödmjuke ser verkligheten sådan den är, och ser därför Guds storhet, godhet och kärlek i alla ting. Ödmjukheten är grundtonen under Stora fastan. Om fastan förvanskas till att vara en tid när vi skall försöka bevisa saker för oss själva och varandra, blir den verkningslös. Den kan rentav få motsatt effekt eftersom den då endast ger näring åt egenrättfärdighet och rivalitet. Detta eviga kretsande kring mig själv, som ena gången gör mig sårad när någon förorättar eller förbigår mig, nästa gång uppblåst för att någon smickrar mig.
Kyskhet och ödmjukhet åtföljs av tålamod. Den fallna människan utmärks av otålighet, blind inför egna brister är hon snabb att fälla domar. Med sin förvrängda syn på verkligheten bedömer hon allt och alla utifrån eget smak och tycke. Likgiltig inför allt utom den egna tillfredsställelsen vill hon att livet skall ge avkastning här och nu.
Tålamodet däremot är en av de dygder som återställer gudslikheten. Gud är tålamod. Han äger tålamodet hos den som ser det innersta i allt. Ju närmare en människa kommer Gud, ju mer förvärvar hon en djup respekt för allt levande, och därmed tålamod med sig själv och sin omgivning. Mose, som fick se Gud på ryggen, kallas den saktmodigaste människan på jorden.
Så kommer Efraim i sin fastebön till kronan på fasteverket, alla dygders dygd, Andens yppersta frukt, det enda säkra tecknet på verklig mognad – kärleken! Kärleken är den Helige Andes främsta gåva, målet för alla våra ansträngningar. Kärleken vill ingen något ont – inte ens fienderna! Därför talar de andliga fäderna och mödrarna oavbrutet om kärleken till fienden som evangeliets udd.
Den avslutande delen sammanfattar fastans riktning. Låt mig se mina synder, inte låt mig se andras synder. Inte heller låt andra se mina synder. Endast jag har ett ansvar för mina synder även om de påverkar andra och jag påverkas av andras synder. Därför är det så livsviktigt att vi var och en utvärderar oss och ber Gud att visa oss vår egen del i världens bortvändhet från Gud. Vår uppgift är inte att döma, varken oss själva eller våra syskon. Vår uppgift är att komma med vår synd till den Herre och mästare som kan och vill förlåta och läka oss.
Ingången i den stora fastan är askonsdagen då vi får korsets tecken på våra pannor. Att ”beströ sitt huvud med aska”, ”ångra sig i stoft och aska” (Job 42:6) är en yttre symbolhandling för en inre hållning av omvändelse. Askan påminner oss om vår egen förgänglighet. Korset som tecknas på våra pannor påminner om att det förgängliga genom Kristus ska räddas. I oss själva är vi som askan, slocknat liv, falnad eld. Men till och med till askan sträcker sig korsets tecken och hoppet om uppståndelsen.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande.
Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.